Etiketter

onsdag 30 november 2011

Ghoststory

It was a cold and dark night. All the light was turned of so you could almost not se anything. On the street rokly a boy once lived. He was only 8 years old and still hes parents were dead therefor he had to takecare of himself. He didn´t have house therefor he slept on the street. He did´t have any money he was instead forced to steal hes dayli meal but one day he got catched and sent to jail. When he got  to jail he decided to instead of getting hes punishment take hes life. And that was the story of the litle boy Jerry, our teacher Bob said. Iwas very bored by the story. I was not the type that believed in ghost storys or was afraid of the dark. 
When clas was over I went in to the town. I lived at the country in England but not very far from the town. When I entered the town I passed by a candyshop. I decided to go in to the store and bye some candy. The shop keeper semed to be tired of a hard days work and didn´t notice until I was going to pay for my candy. When I lived the shop the shop keeper said somthing that sounded like: have a nice day.
When I entered the busstation I satt down and begun to eat my candy. Everything semed to be normal at first but after awhile i felt this strange feling in my chest. At first I ignored but soon it hurted so much that it was imposible to ignore the pain. I begun to scream. Everyone around me stared at me but i ignored them. A lady asked me, are you all right then everything became black. 
When I woke up I saw a strange light. I was very tired so I didn´t mind the strange light and quickly faled asleep again. 
Wake up darling it´s time to go to school, my mam said to me. So it was all just a strange dream then but when i was going to grab my shoolbag I noticed that the candy that I had bought yesterday was in there.
O my god, i thought to myself.
Mom!
yes.
Was I at home yesterday, I asked.
Of course you was what do you think, she said and looked at me like I was a total idiot.
Ok, then I be leaving, I said and went to shool.
After shool I went to town once again. I had to find out if that acident with the candy yesterday was real. When I arived at the stoore I bought the same candy that I had bought yesterday. When I was going to pay for the candy I noticed that the it wasen´t the same shopkeeper as yesterday but I didn´t care. When I got out of the stoore I begun to eat the candy. Nothing happened. 
I gues it was just a dream, I thought for myself and then went to the busstation. I stil didn´t now why I couldn´t remember that I was home yesterday. My mom had told me that I was home but I remember that I was at the candyshop. 
Who cares, I thought to myself and then ate the rest of my candy. 
When I went of the buss everything semed to be normal. I had eaten all of my candy and nothing had happen. 
Wel it was just a dream then, I thought to myself but the I suddenly feelt a pain my neck and the evrything became black. 
When I woke up I sow that strange light I had seen the last day but this time I could move. I raised myself upp and then i discovered that I could fly. 
Have I becomed a ghost, I thought to myself. I looked around and discovered that I was in a rume. I touched the wall to find out if my teori was true. I exepected that my hand would slip right frue the wall but nothing happened. I decided to just ly down on the bed that I had woke up in and get some sleep.
What is this, I thought to myself before I falled to sleep. 
When I woke upp I was still in the same roome but somthing was diferent. Before there hadn´t been a door in the room but now it was. I open the door and then entered a garden. It was the biggest and most beutiful garden I had ever seen. It had lots of flowers, bushes and trees. I now jused my new abiliti and flied ower the garden to se if there was an exit somwere but when I looked down the only thing I could se was trees. I decided to fly higher and higher until I could se what was beyond the trees but no mather how high up in the air I was all I could se was trees. I decided that if i couldn´t find an exit I would juse my abiliti to fly to space but no mather how long I flied all I could se was the blue sky and no sins of space. What was this. Was I dead. 
After a while I flied down to the garden. When I got down heard a sound. I looked around and noticed that there was another boy at the place. He told me that hes name was Randy he didn´t tel me hes last name but I didn´t care. I asked him if there was any chans that he had seen an exit of a kind. Hes answer was no and he also said that that he had been stucked for the foresst for about 25 years but that he hadn´t ached a day. Soon it begun to get dark. 
The next day I continued to search for an exit without any results but with this new body i didn´t get tired. I could search the entire day. I continued for days to search without geting tired but after a while I was getting inpatience and flied down to the other boy. I asked him why hi didn´t help me to search for an exit. He answered that he didn´t se any point in it. After all he had searchen without resting for years. 
But this forest is huge and we havn´t seen the end of it, I said to him.
I don´t care, the boy answered. Now I was getting angry at him and flied right at him but when I hit him I flew right trough him but when I got to the other side I didn´t se the forest. I saw a strange light and suddenly I was right back in my room. 
What was that, I thought to myself and I never got the answer.

onsdag 23 november 2011

Storyline

Kapitel 2.
Jag vaknade med ett ryck. Jag hade vandrat hela dan mot Roberts gård och var både trött och hungrig efter dagens prestation. Därför hade jag bestämt mig för att slå lägger för natten. 
Vad var det där för ljud, tänkte jag. Som jägare var jag bra på att identifiera ljud så om jag bara kunde höra det en gång till så skulle jag nog kunna räkna ut vad det var som hade låtit. Jag hörde ljudet igen. Det kom närmare och närmare. Jag blundade och försökte att fokusera på det jag hade hört. Det lät som att något djur slog ner och dödade ett byte. I och med att ljuden lät som om det bara var några meter därifrån bestämde jag mig för att gå därifrån och fortsätta min vandring mot Roberts gård. Även fast det var mitt i natten så kunde jag inte riskera att bli upptäckt av rovdjuret, särskilt inte om det var en björn. Jag släkte brasan jag hade tänt innan jag hade gott och lagt mig, packade ner filten jag sov under och begav mig iväg. I bästa fall så skulle jag vara hemma hos Robert innan gryningen. Jag gick i snabb takt ihop om att hålla mig varm. I och med att hösten snart skulle vara över och låta vintern ta dennes  plats så var det säkert flera minusgrader. 
När jag hade gott ett tag så hade jag kommit till en väg. Detta betydde att jag bara var någon timme iväg från Roberts gård. 
Äntligen! tänkte jag. 
Medan jag gick på den lilla väggen tänkte jag tillbaka på mitt första minne av Robert. Jag var bara drygt fem vintrar då. Far och Robert hade bestämt sig för att samarbeta och dela på på maten de lyckades skrapa fram. På den tiden så var båda fattiga och det skulle öka deras skans att  överleva från svält. I alla fall Robert skulle komma på besök till oss för att diskutera med far hur de skulle dela upp deras råvaror. Jag var ute på gården och lekte med min bror Jim när jag först såg honom. Han kom till vår gård, ridande på en häst. Han var ganska kraftig trots att han inte han heller hade särskilt mycket mat på den tiden. Han hade svart, spetsigt skägg, en hat på huvudet, en brun läderväst och ett par byxor gjorda av tyg. När han steg av hästen så hälsade han på mig och min bror. Jag hälsade tillbaka glatt men min bror Jim var mer kritisk. Han tyckte aldrig riktigt om Robert. På den tiden visste jag inte varför jag var bara ett barn så jag var inte så insatt. Jim sa att det var sådana som han som slog, misshandlade sina drängar och pigor. Jag vet visste inte på vilka grunder han anklagade Robert. Det ända jag visste var att de aldrig så mycket som tittade åt varandra.
När Robert, far diskuterade i vårt trähus brukade jag och Jim stå utanför och tjuv lyssna.  Inte för att det de sa intresserade oss något särskilt utan för spänningens skull. När det var klara med sina förhandlingar brukade de alltid fira med ett glas öl. Robert var alltid snäll mot mig. Om far var ute i något ärende och Robert var hemma så brukade han alltid passa mig. Så här höll det på i flera år framtill en dag. Robert knackade på vårt hus. När han kom in berättade han för far att han inte ville samarbeta mer.
Nu har jag blivit rik så jag tjänar inte på att samarbeta dig längre, sa han till far och det bröt ut till en våldsam diskussion. Bråcket slutade med att Robert gick där ifrån och smällde dörren efter sig. Han kom tillbaka nästa dag och bad om förlåtelse. 
Det är inte du som ska be om förlåtelse, Robert utan jag, sa far.
Vi kommer på ett sätt att klara oss själva.
Är du verkligen säker, frågade Robert chockat. 
Ja, sa far och sedan så var de två männen vänner igen och var det ända till fars död. Nyheten skulle vara svår för Robert att höra.
Jag vaknade ur min trans med att jag kände något på min axel. Jag tittade upp. Det var den första snön som hade kommit. Nu hade vintern börjat på alvar och det skulle krävas mycket för att klara den. 
Nu hade solen börjat att gå upp. Jag skulle snart vara framme vid Roberts gård och tur var det. Jag hade knappt någon känsel i både mina fötter och händer. Nu hade jag kommit fram vid en grind. När jag hade passerat den så skulle jag vara inne på Roberts mark. Jag öppnade den och fortsatte att gå. Jag kunde snart se ett hus. Huset var mer en tre gånger så stort och tre gånger så fint som mitt gamla. När jag var bara några meter från huset möttes jag av en pigga som precis skulle börja dagens arbete. Hån såg trött och bitter ut och hade en enkel och smutsig klänning på sig. 
Jag frågade: Arbetar du här.
Hon nickade till svar.
Jag söker Robert. Vet du var jag kan hitta honom, frågade jag henne. Det tog några sekunder innan pigan sa något men tillsist så sa hon ansträngt: Robert önskar inte att se någon just nu sedan så sprang hon iväg som om själva satan var efter henne. Jag fattade inte riktigt vad som hade gjort henne så himla rädd. I vilket fall som bestämde jag mig för att sova utanför huset fram till att Robert vaknade. Enligt far så hatade han att bli väckt. Jag tog nu upp min filt ur mitt bylte, använde byltet som en kudde och somnade.
När jag vaknade så verkade det som om hon det var mitt på dagen. 
Varför hade ingen väckt mig, undrade jag och reste mig. Nu skulle jag gå in i huset för att prata med Robert. Jag skulle precis knacka på dörren när jag hörde en röst bakom mig.
God morgon eller rättare sagt god eftermiddag, Sten. Det var Robert som pratade.
Varför väckte du mig inte tidigare, frågade jag surt.
Ja men du låg ju så bra där i leran, flinade Robert glatt. Jag stannade upp för en sekund. Kunde det som Jim sagt om Robert verkligen vara sant. 
Skämt åsido, förklarade Robert lugnande.
Så vad har fört dig hit, frågade Robert.
Det är inte lätt att säga det här men jag tycker att du borde veta. Jag samlade mig för en sekund. Min familj är död. De dog i en eldsvåda. Robert slutade att le för en sekund och lät de sorgliga nyheter sjunka in.
Hur dog de, frågade han med en tom blick.
De dog i en eldsvåda, svarade jag med klumpen i halsen.
Jag är glad du berättade för mig men du hade inte behövt ta dig hela besväret att ta dig hit, sa Robert.
Det är inte den ända anledningen att jag kom hit, svarade jag.
Fortsätt, sa Robert.
Jag kom hit för att bli dräng. 
Varför vill du bli det, jag menar det hade räckt med att fråga om du kunde bo här så hade jag sagt ja, sa Robert.
Jag kom inte hit för att få mat och husrum utan för att få pengar till att hämnas min familj, svarade jag rakt på sak.
Men du vet att jag inte kan erbjuda dig så mycket pengar hur mycket jag än skulle vilja det och föresten varför åker du inte till staden för att arbeta där. Jag är säker på att de kan erbjuda dig mer pengar än jag.
Du vet att jag hatar staden mer än något annat och det är inte några vapen jag behöver pengarna till, svarade jag.
Vad är det du behöver dem till då, frågade Robert.
Till att köpa information, svarade jag.
Jag förstår fortfarande inte varför du inte vill jobba i staden men om du vill jobba här så mycket så kan jag väl inte säga nej med andra ord du får jobbet.
Tack, sa jag kort.
Men jag kan redan nu informera dig om att arbeta här som pigga eller dräng inte är lätt. Du kommer att få gå upp tidigt på morgonen och arbeta utan några större raster fram till sent på kvällen, sa Robert.
Jag bryr mig inte, så länge jag får betalt så är jag nöjd.
Kör till då. Du får betalt en gång varje månad. Jag kan ge dig lite extra betalt trots allt så vill jag också sätta dit vem det en var som satte eld på ditt hus, svarade Robert och skickade iväg mig till mitt första arbete, hugga ved. Han visade mig till vedhuset. Det var väldigt stort, i alla fall om man jämförde med det huset jag hade på min gamla gård.
När jag kommer tillbaka om drygt två timmar ska du ha huggit ner all den här veden, sa Robert bestämt. Det var väldigt mycket ved. Förmodligen så pass mycket att det var orimligt att man skulle kunna klyva den på två timmar men jag brydde mig inte. Detta var ytligare ett steg för mig att hämnas min Familj.
Okej, sa Jag och började att arbeta.
Om inte varenda vedklase är kluven så får du ingen middag, sa Robert barskt och sedan så gick han iväg. Han var hård men jag visste att det bara var hans sätt att få mig att arbeta hårdare och effektivare. Jag tog ner vedklasarna en efter en, klöv dem alla på första försöket och var på god väg att hinna med det Robert hade sagt att jag skulle göra därför bestämde jag mig för att vila för en sekund. Jag visste att det var olämpligt att vila på arbetes tid så jag återgick snart till mitt arbete. Snart hade det börjat att skymma. Det märktes verkligen att det var vinter. När två timmar hade gått traskade Robert fram till mig för att kolla om jag var klar med mitt arbete. Snön knastrade under hans stövlar när han gick. 
Hur har det gott, frågade han. Han såg väldigt stressad ut. Förmodligen skulle han till något möte av något slag.
Bra, svarade jag. Robert gick till vedhuset.
Bra jobbat, du lyckades klyva varenda vedklave, sa han till mig. 
Fram tills det är middag så får du mocka stallet, sa han och gick iväg.
När det hade blivit dags för middag så hade jag fått veta av den andra drängen, Morten att vi pigor och drängar inte fick äta med familjen utan fick bara gå in till huset för att hämta mat. Morten var ganska så mager, verkade inte vara särskilt stark och hade blont, kort hår. 
När jag hade tagit mat från huset så gick jag in till den lilla stugan där jag skulle sova tillsammans med Morten. När jag satte mig ner så granskade jag vad det var jag hade fott att äta. Det var fisksoppa. När jag började att äta så kom Morten in som också hade tagit fisksoppa från huset. Vi började snabbt att prata om både hur det kom sig att vi arbetade som drängar och planer på framtiden och så vidare. Tydligen så hade Morten jobbat här hos Robert enda sedan han var tretton. Han hade inte direkt någon plan på framtiden, han men att han ändå ville komma bort från gården, kanske jobba i stan han visste inte riktigt. Själv berättade jag för honom anledningen till att jag blivit dräng, att min familj hade blivit mördad i en eldsvåda och att jag tänkte hämnas vem det än var som hade gjort det.
Men det förklarar fortfarande inte varför du jobbar här på gården, sa Morten med mat i munnen.
Jag behöver pengar för att kunna få tag på både vapen och information, sa jag kalt.
Så du tror att du kan skaffa pengar genom att jobba som dräng. Skaffa ett liv, skrattade Morten.
Men Robert sa faktiskt att han skulle ge mig lite extra lön om jag jobbade på bra och att han dessutom själv ville sätta dit vem det nu var som hade mördat min familj, sa jag surt.
Tänk lite idiot. Om Robert verkligen skulle vilja sätt denne mördare så skulle han gett dig pengarna och åkt iväg med dig till stan och om du verkligen skulle vilja ha pengar så ska du åka till stan, sa Morten hånfullt. 
Men varför sa då Robert allt det där han sa, frågade jag och kom och tänka om allt det där som min bror sa om Robert verkligen var sant.
Är inte det självklart. Robert vill hålla kvar dig här vid gården så att han kan få billig arbetskraft, sa Robert. 
Vad skulle han behöva det till jag menar desto fler drängar och pigor han har som arbetar under honom desto fler magar måste han mätta, frågade jag.
Jag vet inte exakt men en gång för någon månad sedan så bar jag in ved till huset men då så såg jag att Robert satt i möte med någon man och pratade om något. Först så visste jag inte vad men det verkade som om det hade en väldigt häftig diskussion nästan ett gräl. Jag satte ner veden för att tjuv lyssna.
Vänta hur såg den där manen ut, frågade jag. Det kunde trots allt ha varit min far.
Jag vet inte. Han stod vänd mot mig så jag kunde inte se hans ansikte. Han hade även en mössa på sig så jag kunde heller inte se hans hår färg. 
Men vad hade han för kläder på sig då, frågade jag som nästan blev sur över att Morten inte kunde ge mig en större bild av mannen.
Jag kommer tyvärr inte ihåg, sa han. Jag blev besviken men fortsatte att lyssna.
De pratade om någon skuld som inte Robert betalat och att han skulle meddela polisen om han inte betalade den snarast. Robert blev väldigt arg och sa: jag betalar med femtio arbetare om du bara lämnar mig ifred. 
Hur kan jag lita på det, sa den andre mannen.  
Jag ger dig två stycken i månaden. När du har fått dem så får du göra vad du vill med dem, sa Robert. Mannen gick med på det och jag förstod att diskussionen var över och att det var dags för mig att ge mig därifrån.
Men vad kan den där manen ha velat använda 30 man till, frågade jag Morten
Jag vet inte. Jag har avlyssnat Robert så ofta jag kunnat men har inte fått något svar, sa Morten. Det här verkade inte särskilt bra. Om jag skulle bli tvingad att leva som inte vet jag den där manens slav så skulle jag aldrig kunna hämnas min familj. Det fanns bara ett alternativ kvar.
Morten, jag kan inte stanna här på gården under sådana omständigheter. Jag måste ge mig iväg.
Ok men hur hade du tänkt dig att hitta din brors mördare utan att ha någon stans att sova eller att ha något att äta, frågade Morten.
Det vet jag inte jag vet bara en sak och det är att jag inte kan stanna här på gården sa jag.
När ger du dig av då, frågade Morten.
Imorgon, svarade jag.
Jag känner dig inte men likaväl som du vet jag att det är en dålig ide att stanna här på gården därför så tänker jag följa med dig, sa Morten. 
Ok men det är en lång och kall väg till staden särskilt nu som det är vinter och jag tänker inte stanna för att du är för trött för att fortsätta, sa jag till Morten.
Ok, men på morgonen får vi gå upp tidigare än alla andra och själa lite mat från skaferiet innan vi ger oss av. På den här tiden av året lär det bli svårt att hitta mat i skogen, sa Robert till mig.
Okej, sa jag och sedan så var det bestämt. Jag och Morten skulle från och med nu vara följeslagare. Jag visste inte om Mårten tänkte hjälpa mig att hitta Mördaren fast jag brydde mig inte. Huvudsaken var att jag nu skulle vara ett steg närmare att döda min familjs mördare. 
När jag var framme i staden så skulle jag besöka Jim. Förhoppningsvis visste han något. 
Tidigt nästa morgon gick jag och Morten upp och gick till Roberts hus. VI öppnade försiktigt dörren och gick till skafferiet. Allting gick exakt som planerat. När vi gick ut så andades jag ut. Nu var det bara att gå den långa väggen sedan så skulle vi vara framme i stan. Vi skulle precis gå när någon sa: så vart tror ni att ni ska gå då. Vi var avslöjade. Vände oss om. Det var Robert som stod där och han höll ett gevär.

onsdag 16 november 2011

Storyline

Allting hängde på den här jakten. Om den här jakten skulle misslyckas så skulle jag, mor och syster Stinna förmodligen få svälta. Jag låg gömd i en buske i väntan på att något slags djur skulle passera förbi. Jag hade valt att gömma mig på ett ställe där det fanns gott om blad och mindre kvistar i hopp om att en Älg skulle komma dit för att äta. Jag förlitade mig lite väl mycket på turen den här gången fast detta var ett bättre sätt en att leta runt i skogen för att på det här sättet slösade jag dels ingen energi, Älgen kunde kunde varken se eller höra mig och för att då skulle jag slippa springa och leta igenom hela skogen. Jag sträckte min hand mot mitt bylte för att plocka upp lite bär som jag hade plockat i morse  men precis när min hand nuddade vid byltet stacks jag av något vasst. Jag vände blicken över min axel och insåg att jag dumt nog hade gömt mig i en tagbuske. 
Vilken dåre jag är, tänkte jag. Taggarna från tagbusken stack i min arm när jag förde bären till min mun och åt upp dem. Smärtan var olidlig och det värsta var att jag skulle vara tvungen att vänta flera timmar till med den. Jag rörde mig lite för att sitta mer bekvämt i busken men blev stucken av ännu några taggar. jag blev allt mer vresig och förbannade på mig själv för att jag var en sådan idiot som valt ett så dåligt gömställe. Efter ett tag så lyckades jag dock lugna ner mig själv.
Det finns inte en skans att jag kommer att få en lyckad jakt om jag inte är lugn, tänkte jag för mig själv. jag tog ett djupt andetag och lugnade ner mig själv. 
Så där ja, nu är det bara att skjuta med mitt gevär så fort en Älg kommer fram, tänkte jag men så slog det mig att om det skulle lunka fram en stor björn så skulle jag vara i stor fara. jag sköt undan den tanken och försökte att fokusera. 
Snart kommer det fram en Älg, det känner jag på mig, tänkte jag hoppfullt för mig själv. En kvist knäcktes. Jag tog fram mitt gevär och siktade med det. Smärtan från taggarna brände in i min arm så jag ville helst bara få det här överstökat. Djuret skulle snart vara framme, bara det inte är en björn så kommer detta gå bra tänkte jag i ett försök att lugna ner mig skälv. Jag kände adrenalinet pumpa i mig, allting hängde på det här nu. Efter några minuter så kom det mycket riktigt fram en älg. Nu gäller det tänkte jag och siktade med geväret mot den och sköt. Aj! jag kände smärtan från en tag sticka in i min arm och missade mitt mål och skottet istället ett träd. Älgen sprang förskräckt  iväg och jakten hade hitintills misslyckats.
 Ljudet från skottet måste ha hörts flera kilometer här ifrån, tänkte jag. I och med att jag tjuv jagade så var det inte särskilt bra om någon skulle upptäcka mig. Jag förbannade återigen mig själv för att jag hade valt ett så katastrofalt dåligt gömställe särskilt när det dels stod så mycket på spel. Jag bestämde mig för att byta gömställe. Jag klev ur busken, nöp ut taggarna som hade fastnat i min väst, sträckte lite på mig och begav mig iväg. Det tog minst en halvtimme för mig att hitta ett annat gömställe som jag tyckte var bra nog och som var tillräckligt långt borta från mitt föra gömställe särskilt för att om det inte var för mitt dåliga val av gömställe så skulle jag förmodligen vara på väg hem vid det här lagget. När jag hade bestämt mig för ett bra gömställe, uppe i ett träd så bestämde jag mig för att använda en rävsax istället för mitt gamla gevär som jag hade fått grattis för drygt två vintrar sedan. Det lät alldeles för mycket och därför var risken stor att jag skulle bli upptäckt och anklagad för tjuv jakt. När jag monterat upp min rävsax så klättrade jag upp i trädet. 
Nu är det bara att vänta, tänkte jag. Jag bestämde mig för att fördriva tiden med att tälja. Jag brukade aldrig bestämma mig för att tälja något specifikt. Jag brukade bara tälja med min kniv och se vad det blev. Jag tog upp kniven från mitt bylte och satte igång. Det var avkopplande att bara sitta där, skära i grenen som jag hade plockat kors och tvärs och bara slappna av. Efter ett tag så hörde jag något. Jag slutade hastigt att tälja och försökte identifiera vad det kunde vara för något jag hade hört, det lät som fotsteg. Det kom närmare och närmare och tillsist så kunde jag se till min förtjusning att det var en fullvuxen Älghanne. 
Nu är det bara att hoppas att den går rakt i min fälla, tänkte jag. Älgen var nu rakt under trädet jag valt att klättra upp i och bara några centimeter från rävsaxen. Den kom närmare och närmare och där så trampade  den stackars älgen rakt i min fälla. Älgen kved och vred på sig och såg verkligen ut att lida. Jag tog fram min andra kniv som var till för att döda från mitt bylte, hoppade ner från trädet och gjorde slut på älgens lidande. Jag satte mig ner och bad, bad till gud att han skulle vara barmhärtig mot älgen och sända den till himlen. Efter ett tag så reste jag mig upp, stoppade ner älgen i mitt bylte och begav mig hemåt. Det var skönt att äntligen kunna gå hem. Jag kände på min rygg för att se om jag hade missat några taggar från tagbusken. Mycket riktigt så hade de det och jag var tvungen att ta ut dem. När jag började att dra ut den första taggen så hördes det ett krack. Jag ignorerade ljudet och fortsatte att dra ut den men ljudet fortsatte och när jag hade dragit ut hela taggen så såg jag att min tyg väst förargligt nog hade blivit förstörd. Att jag inte fattade det, tänkte jag för mig själv. Mor hade vävt tygvästen åt mig på min femton års dag när hon fortfarande hade synen kvar. Hon hade alltid haft väldigt dålig syn men inte fult så dålig så att hon inte kunde se. På min sextonde födelsedag förlorade hon den totalt och det hade tagit kål på henne. Gud hade straffat henne men hon visste inte varför. Hon hade alltid varit en god troende men när hon hade förlorat synen så vet jag inte vad som hände. Kanske så förlorade hon tron på gud, det är i alla fall vad jag tror. Hon skulle i alla fall inte bli glad när hon såg att hennes fina present hade blivit förstörd 

När jag dragit ut den sista tagen ur min förstörda väst så begav jag mig hemåt.
Jag, Syster Stinna, Far och Mor både på liten gård i en glänta mitt ute i skogen, i ett litet trähus som hade gott i släkten drygt två genorationer. Vi var väldigt fattiga. Huset bestod av ett rum, ett fåtal  möbler som var: en byro, fyra madrasser, en eldstad och ett litet träbord. När jag kom hem till gården möttes jag utav min far som trots sin ålder och mot sin vilja arbetade hårt med att plöja åkern. Hans väst och tygbyxor var oigenkännliga så smutsiga de var men han hade inget val. Om han inte arbetade  så skulle vi inte få tillräckligt med mat, brukade han säga. Far! ropade jag. Han tittade upp, granskade mitt bylte och gick sedan till mig. Om inte mitt öga ljuger så ser det ut som du har fått en riktigt bra fångst, sa han till mig. 
Ja visst kom och titta så lovar jag dig att du inte blir besviken, sa jag till honom och gav han byltet. Han tittade ner i det, kände på innehållet och granskade det . Bra jobbat sa han kort, klappade mig på axeln och gav tillbaka mitt bylte.
Ge nu den till din käre mor så att hon kan ransonera maten, sa han till mig och återgick sedan till till sitt arbete. Det gjorde mig bitter att far tvingades att arbeta så hårt. Jag önskade att jag kunde hjälpa till, jag gjorde alltid så gott jag kunde och så mycket sysslor jag bara kunde göra här på gården men det var inte tillräckligt. Jag skulle göra vad som helst för att få min familj att le igen. De hade alla varit med om stora sorger. När Syster Stinnas var drygt treton år så gick hennes bästa ven Ann gott  bort i en eldsvåda. Detta hade tagit väldigt hårt på henne. För i tiden så brukade hon alltid le och skratta, inte nu längre.  Min far var för det mesta butter och klagade på allt och alla jag kan dock inte vara arg på honom för det jag menar dels så tvingas han att arbeta på gården lika hårt som när han var 20 men också för att han led på en stor sorg. När han var drygt 13 vintrar så gick hans far bort. Han var väldigt sjuk och orkade inte mer fast en han var en god man. Han slog aldrig far, han tog väl hand om honom och såg allting från den ljusa sidan.  Far kom aldrig riktigt över honom och sörjde honom ända till sin död.
Jag gick nu in i det lilla trähuset där jag nu i 17 vintrar hade bott och den enda anledningen 
att jag fick stanna kvar och inte bege mig ut för att bli dräng var förmodligen för att jag var en så skicklig jägare. När jag var liten så var det ända jag gjorde att gå ut i skogen och leka med ett trä gevär som min storebror Jim hade täljt åt mig och fantiserade fram en massa djur och att jag gömde mig för dem och sköt på dem. Detta hade resulterat i att jag under tio somrar och tio vintrar hade räddat min familj från svält. Min bror brukade alltid följa med mig ut i skogen för att passa mig. Min bror gillade dock aldrig landet jag menar fastän han skulle få ärva gården så arbetade han inne i staden. Detta förbryllade mig väldigt mycket. Det sista han sa till mig: Jag är ingen jägare som du så jag kan inte försörja familjen, jag vill inte lämna min framtida familj åt ödet med andra ord, jag anser att det inte finns någon framtid för mig här på landet därför tänker jag arbeta i staden och jag kommer nog aldrig tillbaka. Sedan så gick han iväg. Det sista jag kommer ihåg av honom var att jag såg honom gå iväg med sin mössa på sig, med sin vandrings käpp och ett bylte med sina mest värdefulla saker och att han visslade på en sång han komponerat skälv. När min bror hade gott iväg så betydde det egentligen att jag skulle få ärva huset men mina föräldrar vägrade att skriva på ett testamente för mig. Kanske var det för att de vägrade att tro att Jim aldrig mer skulle komma tillbaka.   
Nu var jag inne i trähuset. Golvet var dammigt och hade inte städats på flera veckor. Det var inte så att vi inte ville städa det var bara det att ingen utav oss hade tid. I och med att vi var så galet fattiga så arbetade vi även på söndagar. I och med att vi levde mitt ute i skogen så märkte ingen eller brydde sig om det.  
 Vid eldspisen stod min Mor och bakade bröd. Jag fattar fortfarande inte hur hon bar sig åt jag menar hon hade ingen syn till hjälp och vid de tillfällen när jag frågade henne så rykte hon bara på axlarna och återgick till sitt arbete. Hon hade en röd smutsig tygklänning på sig. Efter en dag i det där huset så var det fullt förståeligt. Hon vände sig om och frågade, vem är det? 
Sten och jag har med mig en riktigt fin fångst, svarade jag.
Vad då för fångst? svarade mor.
En fullvuxen Älg så vi behöver inte svälta den här vintern heller, svarade jag i ett försök att låta glad.
Ge mig den så ska jag ransonera maten, svarade mor dystert. Det var inte ofta man fick höra något skratt eller känna någon glädje här på gården. 
När jag gick ut från det lilla trähuset möttes jag utav min syster stinna. Hon bar på två spanar fyllda med mjölk från ett av de få djur vi ägde nämligen en ko. Hon såg mig inte för en jag ropade hej! stinna. Hon tittade upp och mumlade något som kunde tolkas som ett hej sedan så gick hon iväg. 
Vid kvällsmålet så åt vi ut av den älgen jag hade fångat. Vi åt som vanligt under tystnad. Detta var vad vi hade gjort under de närmsta fem vintrarna men efter ett tag så öppnade ovanligt nog far munnen. Du sten, sa han till mig.
Ja far, svarade jag.
Det är dags för dig att ge dig av. Vi behöver inte dig här mer, sa han.
Vad menar du? frågade jag far. Det kunde väl inte vara så att far tvingade iväg mig.
Vad jag menar är att vi inte har råd att ha kvar dig mer, du får ge dig av för att bli dräng.
Men alla de vintrar jag räddat er från svält då? så far försöker alltså tvinga iväg mig, tänkte jag. 
Jag bryr mig inte om vad du har gjort. Du är nu 17 år och det är dags för dig att ge dig av, svarade far kalt. 
Ilskan bubblade i mig och snart så kunde jag inte kontrollera mig längre.
 Hur kan du säga något sådant efter allt jag har gjort för er, skrek jag mot far. 
  Om du inte ger dig av utan motstånd så får jag väl hota dig med våld, sa far som nu gick fram till sin madrass, böjde sig ner, lyfte på madrassen och tog fram ett alldeles nytt gevär.
Jag kunde inte hitta ord.
Så detta är anledningen att vi är så fattiga, att vi knappt har någon matt, för att du brände alla pengarna på det där fanskapet. Må fan ta dig, skrek jag, tog mina saker jag fann behöva mest, gick ut ur huset och smällde igen dörren. I alla dessa år hade jag gjort allt i min makt för att hjälpa denna familj i tron om att de var ur fattiga och detta är vad jag får ut av det, detta är tacken jag får. Att den enda anledningen att vi var fattiga var för att min far, min egna far hade lagt alla pengarna vi någonsin fått ut av vårt hårda arbete, vårt hårda slit på det där geväret. I min frustration glömde jag att fokusera på var jag gick och snubblade på en rot. När jag träffade marken så gav jag upp. Det var lika bra att bara ligga där på marken, där i leran i all evighet och bara låta tiden gå förbi. När jag låg där på marken kom jag ihåg när min bror Jim täljde mig mitt trägevär. Trots att detta var flera år sedan så använde hade jag fortfarande kvar det och den har inte fot så mycket som en skråma sen dess. Han var snäll mot mig, Jim och förmodligen den enda som någonsin brydde sig om mig. De andra i min familj var alltid för upptagna av sig själva eller arbete för att bry sig om mig trots allt så var jag bara det senaste födda barnet i familjen, barnet som inte skulle få något arv.
Jag vaknade i ett ryck. Hur länge har jag sovit och tänk om någon varg eller björn hade upptäckt mig. Jag reste mig upp, borstade av mig smutsen ifrån minna kläder och tittade mig omkring efter något farligt djur. Som tur var så syntes inte något sådant till och jag kunde andas ut. Jag försökte nu tänka efter vad för slags vansinne som hade drivit mig till att sova ute i skogen, just det min far hade lagt alla våra pengar på sig själv och tvingat bort sig med sitt ny köpta gevär. Ilskan bubblade återigen upp inom mig. Jag svär på att jag aldrig mer kommer att gå tillbaka till det där förbannade stället som jag en gång i tiden kallade för mitt hem, tänkte jag bittert. Finns bara ett alternativ kvar nu, tänkte jag och det är att arbeta som dräng. Det sista jag ville var att åka till staden för att arbeta där. Folk brukade säga att det var en chans till ett bättre liv, det kanske var sant men mitt hem är och kommer alltid att vara här ute i skogen, staden är alldeles för trång och instängd för att jag skulle kunna trivas där, tänkte jag och tog ett steg framåt men stannade. Jag kände en lukt, lukten av rök. Jag vände mig om och såg till min fasa att någon har satt eld på gården. Jag sprang allt vad jag kunde i hopp om att kunna rädda min familj innan det var försent och även innan det skulle starta en skogsbrand men när jag kom fram insåg jag att det var försent. Huset var täckt i lågor och det fanns varken någon som helst skans att man varken kunde ta sig in eller ut därifrån. Jag sjönk ner på knä samtidigt  som jag såg mitt hem brinna upp. Jag brast ut i tårar. Varför grät jag, ingen i min familj hade någonsin gjort så mycket som att titta åt mig och ändå grät jag men efter ett tag så ersattes mina tårar av en känsla jag aldrig känt förut. Det var något som liknade vrede fast ännu värre, hämndlystnad. Jag svor till gud att vem det än var som hade gjort det här så skulle jag ställa den här personen inför rättvisa om det så var min egen bror. Jag reste mig upp och kände en beslutsamhet, en beslutsamhet som jag aldrig känt förut. Nu började det komma dit folk som desperat försökte att släcka elden. Någon ropade åt mig att jag skulle hjälpa till. Jag vaknade ur min trans, tog en kanna fylld med vatten och hjälpte till med att försöka släcka elden. Om inte vi stoppade elden snart så skulle det bli en skogsbrand. Det tog lång tid men vi lyckades tillslut släcka elden. Det kändes skönt att jag äntligen kunde bege mig iväg men jag kände även en stor sorg, en sorg. Jag har aldrig riktigt förstått  varför. kanske är bandet med din familj så starkt att du oavsett vad de har gjort innerst inne fortfarande älskar dem. Jag var tvungen att meddela min bror så snart som möjligt om det här men inte då. Då ville jag bara sörja, sörja min familj. 
Det snart morgon och när jag sansat mig så tog jag upp mitt bylte, slängde det om mi rygg och gick iväg mot granngården. Innan jag hämnas min familj så måste jag skaffa pengar och för det måste jag skaffa ett jobb och det finns inte en skans att jag åker till staden i alla fall inte än. Jag gick in i skogen, mot grangården som ägdes av en man som hette Robert. Han var en mycket god vän med min far och skulle nog förstå mig. Där skulle jag förmodligen kunna få tag på pengar, tänkte jag. 
Jag hade bara en tanke i mitt huvud just nu och det var att vem det än var som hade dödat min familj så ska jag sätta dit honom och hämnas min familj. 

Kapitel 2.
Jag vaknade med ett ryck. Jag hade vandrat hela dan mot Roberts gård och var både trött och hungrig efter dagens prestation. Därför hade jag bestämt mig för att slå lägger för natten. 
Vad var det där för ljud, tänkte jag. Som jägare var jag bra på att identifiera ljud så om jag bara kunde höra det en gång till så skulle jag nog kunna räkna ut vad det var som hade låtit. Jag hörde ljudet igen. Det kom närmare och närmare. Jag blundade och försökte att fokusera på det jag hade hört. Det lät som att något djur slog ner och dödade ett byte. I och med att ljuden lät som om det bara var några meter därifrån bestämde jag mig för att gå därifrån och fortsätta min vandring mot Roberts gård. Även fast det var mitt i natten så kunde jag inte riskera att bli upptäckt av rovdjuret, särskilt inte om det var en björn. Jag släkte brasan jag hade tänt innan jag hade gott och lagt mig, packade ner filten jag sov under och begav mig iväg. I bästa fall så skulle jag vara hemma hos Robert innan gryningen. Jag gick i snabb takt ihop om att hålla mig varm. I och med att hösten snart skulle vara över och låta vintern ta dennes  plats så var det säkert flera minusgrader. 
När jag hade gott ett tag så hade jag kommit till en väg. Detta betydde att jag bara var någon timme iväg från Roberts gård. 
Äntligen! tänkte jag. 
Medan jag gick på den lilla väggen tänkte jag tillbaka på mitt första minne av Robert. Jag var bara drygt fem vintrar då. Far och Robert hade bestämt sig för att samarbeta och dela på på maten de lyckades skrapa fram. På den tiden så var båda fattiga och det skulle öka deras skans att  överleva från svält. I alla fall Robert skulle komma på besök till oss för att diskutera med far hur de skulle dela upp deras råvaror. Jag var ute på gården och lekte med min bror Jim när jag först såg honom. Han kom till vår gård, ridande på en häst. Han var ganska kraftig trots att han inte han heller hade särskilt mycket mat på den tiden. Han hade svart, spetsigt skägg, en hat på huvudet, en brun läderväst och ett par byxor gjorda av tyg. När han steg av hästen så hälsade han på mig och min bror. Jag hälsade tillbaka glatt men min bror Jim var mer kritisk. Han tyckte aldrig riktigt om Robert. På den tiden visste jag inte varför jag var bara ett barn så jag var inte så insatt. Jim sa att det var sådana som han som slog, misshandlade sina drängar och pigor. Jag vet visste inte på vilka grunder han anklagade Robert. Det ända jag visste var att de aldrig så mycket som tittade åt varandra.
När Robert, far diskuterade i vårt trähus brukade jag och Jim stå utanför och tjuv lyssna.  Inte för att det de sa intresserade oss något särskilt utan för spänningens skull. När det var klara med sina förhandlingar brukade de alltid fira med ett glas öl. Robert var alltid snäll mot mig. Om far var ute i något ärende och Robert var hemma så brukade han alltid passa mig. Så här höll det på i flera år framtill en dag. Robert knackade på vårt hus. När han kom in berättade han för far att han inte ville samarbeta mer.
Nu har jag blivit rik så jag tjänar inte på att samarbeta dig längre, sa han till far och det bröt ut till en våldsam diskussion. Bråcket slutade med att Robert gick där ifrån och smällde dörren efter sig. Han kom tillbaka nästa dag och bad om förlåtelse. 
Det är inte du som ska be om förlåtelse, Robert utan jag, sa far.
Vi kommer på ett sätt att klara oss själva.
Är du verkligen säker, frågade Robert chockat. 
Ja, sa far och sedan så var de två männen vänner igen och var det ända till fars död. Nyheten skulle vara svår för Robert att höra.
Jag vaknade ur min trans med att jag kände något på min axel. Jag tittade upp. Det var den första snön som hade kommit. Nu hade vintern börjat på alvar och det skulle krävas mycket för att klara den. 
Nu hade solen börjat att gå upp. Jag skulle snart vara framme vid Roberts gård och tur var det. Jag hade knappt någon känsel i både mina fötter och händer. Nu hade jag kommit fram vid en grind. När jag hade passerat den så skulle jag vara inne på Roberts mark. Jag öppnade den och fortsatte att gå. Jag kunde snart se ett hus. Huset var mer en tre gånger så stort och tre gånger så fint som mitt gamla. När jag var bara några meter från huset möttes jag av en pigga som precis skulle börja dagens arbete. Hån såg trött och bitter ut och hade en enkel och smutsig klänning på sig. 
Jag frågade: Arbetar du här.
Hon nickade till svar.
Jag söker Robert. Vet du var jag kan hitta honom, frågade jag henne. Det tog några sekunder innan pigan sa något men tillsist så sa hon ansträngt: Robert önskar inte att se någon just nu sedan så sprang hon iväg som om själva satan var efter henne. Jag fattade inte riktigt vad som hade gjort henne så himla rädd. I vilket fall som bestämde jag mig för att sova utanför huset fram till att Robert vaknade. Enligt far så hatade han att bli väckt. Jag tog nu upp min filt ur mitt bylte, använde byltet som en kudde och somnade.
När jag vaknade så verkade det som om hon det var mitt på dagen. 
Varför hade ingen väckt mig, undrade jag och reste mig. Nu skulle jag gå in i huset för att prata med Robert. Jag skulle precis knacka på dörren när jag hörde en röst bakom mig.
God morgon eller rättare sagt god eftermiddag, Sten. Det var Robert som pratade.
Varför väckte du mig inte tidigare, frågade jag surt.
Ja men du låg ju så bra där i leran, flinade Robert glatt. Jag stannade upp för en sekund. Kunde det som Jim sagt om Robert verkligen vara sant. 
Skämt åsido, förklarade Robert lugnande.
Så vad har fört dig hit, frågade Robert.
Det är inte lätt att säga det här men jag tycker att du borde veta. Jag samlade mig för en sekund. Min familj är död. De dog i en eldsvåda. Robert slutade att le för en sekund och lät de sorgliga nyheter sjunka in.
Hur dog de, frågade han med en tom blick.
De dog i en eldsvåda, svarade jag med klumpen i halsen.
Jag är glad du berättade för mig men du hade inte behövt ta dig hela besväret att ta dig hit, sa Robert.
Det är inte den ända anledningen att jag kom hit, svarade jag.
Fortsätt, sa Robert.
Jag kom hit för att bli dräng. 
Varför vill du bli det, jag menar det hade räckt med att fråga om du kunde bo här så hade jag sagt ja, sa Robert.
Jag kom inte hit för att få mat och husrum utan för att få pengar till att hämnas min familj, svarade jag rakt på sak.
Men du vet att jag inte kan erbjuda dig så mycket pengar hur mycket jag än skulle vilja det och föresten varför åker du inte till staden för att arbeta där. Jag är säker på att de kan erbjuda dig mer pengar än jag.
Du vet att jag hatar staden mer än något annat och det är inte några vapen jag behöver pengarna till, svarade jag.
Vad är det du behöver dem till då, frågade Robert.
Till att köpa information, svarade jag.
Jag förstår fortfarande inte varför du inte vill jobba i staden men om du vill jobba här så mycket så kan jag väl inte säga nej med andra ord du får jobbet.
Tack, sa jag kort.
Men jag kan redan nu informera dig om att arbeta här som pigga eller dräng inte är lätt. Du kommer att få gå upp tidigt på morgonen och arbeta utan några större raster fram till sent på kvällen, sa Robert.
Jag bryr mig inte, så länge jag får betalt så är jag nöjd.
Kör till då. Du får betalt en gång varje månad. Jag kan ge dig lite extra betalt trots allt så vill jag också sätta dit vem det en var som satte eld på ditt hus, svarade Robert och skickade iväg mig till mitt första arbete, hugga ved. Han visade mig till vedhuset. Det var väldigt stort, i alla fall om man jämförde med det huset jag hade på min gamla gård.
När jag kommer tillbaka om drygt två timmar ska du ha huggit ner all den här veden, sa Robert bestämt. Det var väldigt mycket ved. Förmodligen så pass mycket att det var orimligt att man skulle kunna klyva den på två timmar men jag brydde mig inte. Detta var ytligare ett steg för mig att hämnas min Familj.
Okej, sa Jag och började att arbeta.
Om inte varenda vedklase är kluven så får du ingen middag, sa Robert barskt och sedan så gick han iväg. Han var hård men jag visste att det bara var hans sätt att få mig att arbeta hårdare och effektivare. Jag tog ner vedklasarna en efter en, klöv dem alla på första försöket och var på god väg att hinna med det Robert hade sagt att jag skulle göra därför bestämde jag mig för att vila för en sekund. Jag visste att det var olämpligt att vila på arbetes tid så jag återgick snart till mitt arbete. Snart hade det börjat att skymma. Det märktes verkligen att det var vinter. När två timmar hade gått traskade Robert fram till mig för att kolla om jag var klar med mitt arbete. Snön knastrade under hans stövlar när han gick. 
Hur har det gott, frågade han. Han såg väldigt stressad ut. Förmodligen skulle han till något möte av något slag.
Bra, svarade jag. Robert gick till vedhuset.
Bra jobbat, du lyckades klyva varenda vedklave, sa han till mig. 
Fram tills det är middag så får du mocka stallet, sa han och gick iväg.
När det hade blivit dags för middag så hade jag fått veta av den andra drängen, Morten att vi pigor och drängar inte fick äta med familjen utan fick bara gå in till huset för att hämta mat. Morten var ganska så mager, verkade inte vara särskilt stark och hade blont, kort hår. 
När jag hade tagit mat från huset så gick jag in till den lilla stugan där jag skulle sova tillsammans med Morten. När jag satte mig ner så granskade jag vad det var jag hade fott att äta. Det var fisksoppa. När jag började att äta så kom Morten in som också hade tagit fisksoppa från huset. Vi började snabbt att prata om både hur det kom sig att vi arbetade som drängar och planer på framtiden och så vidare. Tydligen så hade Morten jobbat här hos Robert enda sedan han var tretton. Han hade inte direkt någon plan på framtiden, han men att han ändå ville komma bort från gården, kanske jobba i stan han visste inte riktigt. Själv berättade jag för honom anledningen till att jag blivit dräng, att min familj hade blivit mördad i en eldsvåda och att jag tänkte hämnas vem det än var som hade gjort det.
Men det förklarar fortfarande inte varför du jobbar här på gården, sa Morten med mat i munnen.
Jag behöver pengar för att kunna få tag på både vapen och information, sa jag kalt.
Så du tror att du kan skaffa pengar genom att jobba som dräng. Skaffa ett liv, skrattade Morten.
Men Robert sa faktiskt att han skulle ge mig lite extra lön om jag jobbade på bra och att han dessutom själv ville sätta dit vem det nu var som hade mördat min familj, sa jag surt.
Tänk lite idiot. Om Robert verkligen skulle vilja sätt denne mördare så skulle han gett dig pengarna och åkt iväg med dig till stan och om du verkligen skulle vilja ha pengar så ska du åka till stan, sa Morten hånfullt. 
Men varför sa då Robert allt det där han sa, frågade jag och kom och tänka om allt det där som min bror sa om Robert verkligen var sant.
Är inte det självklart. Robert vill hålla kvar dig här vid gården så att han kan få billig arbetskraft, sa Robert. 
Vad skulle han behöva det till jag menar desto fler drängar och pigor han har som arbetar under honom desto fler magar måste han mätta, frågade jag.
Jag vet inte exakt men en gång för någon månad sedan så bar jag in ved till huset men då så såg jag att Robert satt i möte med någon man och pratade om något. Först så visste jag inte vad men det verkade som om det hade en väldigt häftig diskussion nästan ett gräl. Jag satte ner veden för att tjuv lyssna.
Vänta hur såg den där manen ut, frågade jag. Det kunde trots allt ha varit min far.
Jag vet inte. Han stod vänd mot mig så jag kunde inte se hans ansikte. Han hade även en mössa på sig så jag kunde heller inte se hans hår färg. 
Men vad hade han för kläder på sig då, frågade jag som nästan blev sur över att Morten inte kunde ge mig en större bild av mannen.
Jag kommer tyvärr inte ihåg, sa han. Jag blev besviken men fortsatte att lyssna.
De pratade om någon skuld som inte Robert betalat och att han skulle meddela polisen om han inte betalade den snarast. Robert blev väldigt arg och sa: jag betalar med femtio arbetare om du bara lämnar mig ifred. 
Hur kan jag lita på det, sa den andre mannen.  
Jag ger dig två stycken i månaden. När du har fått dem så får du göra vad du vill med dem, sa Robert. Mannen gick med på det och jag förstod att diskussionen var över och att det var dags för mig att ge mig därifrån.
Men vad kan den där manen ha velat använda 30 man till, frågade jag Morten
Jag vet inte. Jag har avlyssnat Robert så ofta jag kunnat men har inte fått något svar, sa Morten. Det här verkade inte särskilt bra. Om jag skulle bli tvingad att leva som inte vet jag den där manens slav så skulle jag aldrig kunna hämnas min familj. Det fanns bara ett alternativ kvar.
Morten, jag kan inte stanna här på gården under sådana omständigheter. Jag måste ge mig iväg.
Ok men hur hade du tänkt dig att hitta din brors mördare utan att ha någon stans att sova eller att ha något att äta, frågade Morten.
Det vet jag inte jag vet bara en sak och det är att jag inte kan stanna här på gården sa jag.
När ger du dig av då, frågade Morten.
Imorgon, svarade jag.
Jag känner dig inte men likaväl som du vet jag att det är en dålig ide att stanna här på gården därför så tänker jag följa med dig, sa Morten. 
Ok men det är en lång och kall väg till staden särskilt nu som det är vinter och jag tänker inte stanna för att du är för trött för att fortsätta, sa jag till Morten.
Ok, men på morgonen får vi gå upp tidigare än alla andra och själa lite mat från skaferiet innan vi ger oss av. På den här tiden av året lär det bli svårt att hitta mat i skogen, sa Robert till mig.
Okej, sa jag och sedan så var det bestämt. Jag och Morten skulle från och med nu vara följeslagare. Jag visste inte om Mårten tänkte hjälpa mig att hitta Mördaren fast jag brydde mig inte. Huvudsaken var att jag nu skulle vara ett steg närmare att döda min familjs mördare. 
När jag var framme i staden så skulle jag besöka Jim. Förhoppningsvis visste han något. 
Tidigt nästa morgon gick jag och Morten upp och gick till Roberts hus. VI öppnade försiktigt dörren och gick till skafferiet. Allting gick exakt som planerat. När vi gick ut så andades jag ut. Nu var det bara att gå den långa väggen sedan så skulle vi vara framme i stan. Vi skulle precis gå när någon sa: så vart tror ni att ni ska gå då. Vi var avslöjade. Vände oss om. Det var Robert som stod där och han höll ett gevär.

Kapitel 3.
Rör er inte om jag inte säger till, sa Robert hotfullt.
Snälla Robert kan du inte låta oss gå, sa jag vädjande.
Låta er gå. Om jag låter er gå så kan jag räkna med inte bara fattigdom utan att tillbringa resten av mitt liv i ett fängelse, sa Robert. Gå nu in i stugan så ska jag dra ett sträck över det här, sa Robert och mjuknade lite i ansiktet.
Spring viskade Morten i mitt öra. Jag han inte reagera innan han sprang mot Robert. Han han inte reagera förrän Morten fällde ner honom och försökte att slita geväret ur hans händer.
Spring innan resten av gården vaknar, skrek Morten åt mig. Jag tänkte inte lämna honom i sticket så jag tänkte precis hjälpa honom när jag hörde ett skott. Vem var det som hade blivit träffad. Morten vände sig om. 
Spring, sa han tyst och började sedan blöda i maggen. 
Nej! skrek jag och sprang sedan iväg. Jag hatade mig själv för att jag inte stannade kvar för att hjälpa honom men jag hade inget val. 
Snart så var jag långt bort från gården djupt inne i skogen. Det började att ljusna. Jag hörde knarret från snön under mig medan jag gick. Jag hade knappt lärt känna Morten men han verkade ändå vilja hjälpa mig. 
När jag gott hela dagen bestämde jag mig för att slå lägger. Jag satte snabbt upp ett tält, gick in i det och kröp in under min filt. Allt eftersom tiden gick blev jag hungrig och bestämde mig för att äta. Jag åt inte mycket. Det var en lång väg kvar till staden och om maten skulle räcka så skulle jag vara tvungen att ransonera den. 
Nästa dag så började jag att vandra igen. Om jag inte dog av kyla så skulle jag förmodligen vara framme i staden om två dagar. Jag gick så snabbt jag kunde nästan sprang i ett hopplöst försök att hålla mig varm. Jag drog pälsen om mig. Snart så hade det börja snöa. Snön föll ner på granarna. Det var en vacker syn men det hindrade inte kylan. 
Efter några timmar hade det börjat att skymma. Jag slog återigen läger. Jag ville fortsätta att vandra men det var för riskabelt. Om jag fortsatte så skulle jag förmodligen att frysa ihjäl. 
När jag hade ätit så försökte jag att somna. Jag vaknade nästa morgon och tänkte precis att packa ihop tältet när jag upptäckte att min filt var borta. Jag letade överalt i det lilla tältet men jag hittade den inte. Detta kunde bara betyda en sak, att jag var förföljd. I nuläget så hade jag inget gevär eller något typ av vapen därför så bestämde jag mig för att tälja ett spjut från en gren jag knäckte. När jag var färdig fortsatte jag min resa. Jag var ständigt på min vakt trots allt så kunde min förföljare ha ett gevär som han när som helst   kunde skjuta mig med. Jag vandrade snabbt i vetskapen om att vid skymningen så skulle jag nog vara framme vid staden. Allting verkade lugnt tills jag hörde ett ljud. Jag gömde mig snabbt bakom ett träd och väntade. Först så hände ingenting men efter ett tag såg jag två ryttare komma fram. I den ena sadeln satt Robert och i den andra satt förmodligen någon av hans drängar. 
Jag kan svära på att jag hörde något, sa Robert frustrerat.
Du inbillade dig väl bara, sa den andra manen.
Strunt samma låt oss fortsätta, sa Robert och sedan så red de iväg. 
Vad gjorde han där. Letade han efter mig, tänkte jag. Jag förstod att jag från och med nu var tvungen att vara fult på min vakt. Minsta misstag kunde antingen leda till att jag blev fångad av Robert eller skjuten av den här förföljaren vem det nu var.
Vid kvällen så kom jag mycket riktigt som jag hade förutsagt fram till staden. Jag hade inte någon känsel i både fötter och händer så kall jag var. Jag visste att jag skulle bli tvingad att betala tull för att få komma in i staden därför så hade jag skällt lite pengar ut av Robert innan jag gav mig av. När jag kom fram till tullen så stod där två vakter. De var båda beväpnade och det verkade inte som någon bra ide att komma dit utan några pengar. De frågade: Tull tack. Jag tog fram pengarna jag stulit från Robert och gav dem pengarna. De räknade dem noga. När det var klara så lät de mig passera. Nu skulle jag bara skaffa ett jobb men det fick vänta tills i morgon. Nu var det viktigaste att jag skulle hitta någonstans att sova. Jag knackade på vart ända trähus jag passerade men ingen ut av dem lät mig sova där under natten. När jag passerat det sista huset visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till. 
Om jag inte hittade en varm plats att sova på så skulle jag förmodligen dö av skylla, tänkte jag med fruktan. Det fanns inte en skans att jag skulle få sova i något av de finare husen men jag kanske kunde bryta mig in och sova på ett kafé eller en pub. 
Jag gick nu in i staden. De finna stenhusen stod där begravda i snö och gav förmodligen en rik familj värme och skydd. Jag passerade nu ett par kafés. Jag valde att bryta mig in i ett som verkade passa en bondlurk som mig själv. Det var gjort av röd trä vilket betydde att det inte var gjort för allt för rika människor, hade en våning och två fönster. Jag började med att bara rycka i dörren i hopp om att ägaren skulle ha glömt att låsa. Mina förhoppningar visade sig dock inte gå i uppfyllelse och jag var tvungen att komma på ett annat sätt att ta mig in. Om jag bara hade kommit någon timme tidigare så skulle förmodligen kafét varit öppet och jag skulle enkelt kunna gömma mig där och vänta tills alla kunder skulle gott. Så var nu inte fallet och jag var tvungen att komma på ett annat sätt att ta mig in. Jag grävde i snön i hopp om att hitta något långt och smalt som jag sedan skulle använda till att lirka upp låset. Mina kunskaper om ämnet var inte något vidare stora men det var mitt enda alternativ. 
Nu hade jag tappat känseln i både händer och fötter totalt. Som tur var lyckades jag hitta någon slags pinne där i snön. Jag gick nu till låset och satte igång med att lirka. Jag stod där ett tag men till sist gav jag upp. Jag packade upp mitt tält och min filt ur mitt bylte. De skulle inte förse mig med någon större värme med det var det bästa alternativet som fanns i stunden. Jag hade nästan somnat när jag hörde en röst som sa: vakna. Jag reagerade inte så trött jag var men rösten slutade inte.
Vakna, sa den igen. Till sist så sa den: jag kan hjälpa dig att öppna dörren om du vill. Jag öppnade ögonen. Det var pigan som jag hade träffat när jag först hade anlänt till Roberts gård. Så det var hon som hade förföljt mig. Jag var alldeles för trött för att fråga varför. Ho tog nu upp pinnen som jag hade använt tidigare och mycket riktigt så lirkade hon upp låset på nolltid. Hon hjälpte mig sedan upp och sedan så hjälpte hon mig in i stugan och efter det så försvann hon. Jag visste inte varför hon hade förföljt mig eller varför hon hjälpt mig. Huvudsaken var i alla fall att jag skulle klara natten. Jag letade sedan efter ett ställe där jag både kunde vara gömd och sova. Jag letade en stund men efter ett tag så gav jag upp.  Förmodligen så skulle ägaren bli riktigt irriterad på mig och slänga ut mig så fort han fick syn på mig. Jag brydde mig inte för att jag hade inga planer på att stanna på platsen. Nästa morgon så skulle jag försöka att leta upp min bror Jim. Han jobbade förmodligen som smed. Hantverk var alltid hans största styrka. Från och med idag så hade det nog gott minst fem år sedan han hade lämnat gården. Jag såg mycket fram mot att träffa honom.
Nästa dag vaknade jag med att ägaren av kafét höll iskallt vatten över mig. Jag sprang snabbt ut ur kafét. När jag väl kom ut så satte jag igång med att leta efter min bror. Så fort jag passerade en smedja gick jag in i den och frågade om de visste om det fanns någon person i grannskapet som hette Jim. De flesta svarade inte ens utan bara tittade på mig med en sur blick. Jag letade nästan hela dan utan att få något resultat. Maten som jag skällt från Robert var slut så hungern var nästan olidlig. Till sist så orkade jag inte mer. Jag hade vandrat i flera dagar utan villa så jag bara föll rakt ner i snön. Folk stirrade på mig fast jag brydde mig inte. Jag bara låg där tills jag kände en hand på min axel. 
Jag visste inte att du blivit så klen, sa personen. Jag vände mig om. Det var min bror sedan så blev allt svart. När jag vaknade så såg jag att jag befann mig i ett rum liggandes i en säng. Jg tittade mig omkring. Rummet var ganska litet, hade knappt några möbler och bruna väggar. Jag försökte snart att resa mig upp men hindrades utav någon slags smärta i mina ben. Jag hade aldrig känt den här smärtan förut så jag förstod inte vad det var för något. Jag satte mig ner i sängen och var på min vakt för att jag hade ingen som helst aning om var jag befann mig någonstans och jag hade dessutom inte någon koll på var mina saker var. Jag satt så här på min vakt i över en timme utan att något hände och utan att smärtan i mina ben gick över. Jag hade nästan somnat när jag hörde fotsteg. Fotsteg som gick upp för en trappa. De kom närmare och närmare. Tillsist så var de utanför min dörr. Dörrhandtaget vreds om. Jag var oförmögen att resa mig upp och kunde bara vänta på att den här personen vem det nu var skulle komma in genom dörren. När dörren öppnades såg jag till min lättnad vem det var. Det var min bror. 
Hur mår du, frågade han mig.
Varför kan jag inte resa mig upp, frågade jag utan att svara på hans fråga.
Det är inget farligt. Dem är bara utslitna från att ha vandrat så långt, svarade han lugnt.
Säg mig varför är du här, frågade han mig.
Jag är här för att berätta för dig att vår familj är död, svarade jag. Han var tyst för en sekund. 
Det var tråkiga nyheter må jag säga, sa han
Är det verkligen den enda anledningen att du är här, frågade han mig.
Nej jag är också här för att få pengar för att jag har inget vapen och hur kan jag hämnas utan vapen, sa jag
Så med andra ord, du är här för att få arbete, frågade han mig.
Ja, svarade jag kort.
Om du vill så kan jag fixa så att du får arbete i min butik, jag är en mycket uppsatt person nu mera, sa han.
Gärna, svarade jag.
Nästa dag så begav jag mig till min brors butik som han hade erbjudit mig jobb i. När jag kom fram såg jag att han jobbade med att sälja mat. När jag kom in i butiken såg jag att min bror inte befann sig i den. 
Kan det verkligen vara så att han ägde ett företag i och för sig hade han sagt att han var en högt uppsatt person numera men ändå, tänkte. När jag kom in frågade jag efter honom och han som stod i kassan sa att han befann sig ett annat rum. Jag frågade om han kunde vissa mig till honom. När jag kom in till min brors rum såg jag att han satt och skrev dokument. 
Vad gör du, frågade jag honom. 
Jag skriver ett brev till min butik i Stockholm, sa han.
Äger du ett företag, frågade jag honom.
Jag visst. Jag har minst en butik i varje landskap jag är rik nu förstår du, sa han.
Men varför kommer det sig att du inte har delat med dig ut av din rikedom till vår familj, frågade jag honom.
Vad snackar du om. Jag skickade pengar minst en gång i månaden, sa han förvånat.
Kom pengarna aldrig fram eller vad då, frågade han mig.
I och för sig min pappa la en del pengar på ett gevär men om du skickade pengar en gång i månaden borde vi ändå inte varit så fattiga, svarade jag.
Detta kan bara betyda en sak och det är att den som jag bad skicka pengarna tog dem för sig själv, sa han.
Jag måste bara fråga vem var det som du gav uppdraget till, frågade jag honom. Han tänkte precis svara men så öppnades dörren. Vi vände oss båda om och när dörren öppnades såg jag till min fasa vem det var som stod där. Det var Robert och Morten. När han såg mig tog han snabbt fram sitt gevär och siktade mot mig men Morten han före han tog snabbt Roberts gevär och försökte att rycka det ur hans händer.
Sluta! sa Jim som nu hade tagit fram ett svärd stack det så pass löst mot Roberts hals så att han inte började blöda. 


Kapitel 4
Vad gör du, sa Robert med rädsla i blicken. Jims blick verkade vara kall och han lyssnade inte ett dugg på Robert. 
Sluta upp med de här dumheterna, skrek nu Robert Jim lyssnade fortfarande inte. 
Vad e överenskommelse snälla kan du bara sluta, skrek Robert som nu var lik vit i ansiktet. Vadå för överenskommelse, tänkte jag och kom ihåg det Morten hade sagt till mig. Kunde verkligen den där mannen vara Jim.
Gå härifrån och kom aldrig tillbaka, sa Jim hotfullt och tog ifrån Robert hans gevär. Robert tvekade inte han gick direkt och rykte Morten med sig. Han tittade vädjande på mig och jag var precis på väg att hjälpa honom när Jim stoppade mig. 
Ut ur min väg, fräste jag åt honom men han gjorde inget. Jag försökte att ta mig förbi honom men han var mycket starkare än mig och fällde mig.
Det skulle inte spela någon roll, sa han till mig.
Vad menar du, frågad jag frustrerat.
Vad jag menar är att Morten redan var dömd åt sitt öde.
Vadå för öde, skrek jag åt honom.
Imorgon ska han bli avrättad på torget.
Men varför då, frågade jag förbryllat. 
För att ha dödat din och min familj. Först så var jag helt stum. Hade Morten som ville hjälpa mig att hämnas min familj i skälva verket varit mördaren men sedan så kände jag en ilska växa inom mig.
Varför gjorde han det, sa jag mordiskt till min bror.
Jag vet inte säkert men det jag tror är att han fick order av Robert du kommer ihåg den här överenskommelsen vi hade som jag förmodar att Morten berätade för dig om.
Men hur vet du att jag arbetade på Roberts gård.
Robert har berättat för mig allt om dig och i alla fall så kom vi överens om att jag inte skulle berätta för någon om hans brott om jag utlovades två arbetare till mitt företag i månaden som bara arbetade för en mini summa lön. Jag kunde inte tro att det var sant. Jim hade vetat i förväg att min familj skulle mördas men ändå inte gjort något åt det.
Ditt monster, skrek jag och riktade ett slag mot honom. Han hann inte reagera och fick mitt slag rakt i ansiktet på honom. 
Du hatade alltid Robert så varför, skrek jag åt honom.
Min familj har alltid betytt lika lite för mig som för dig, det vet du och jag bara fattar inte varför du vill hämnas dem. Jag stannade upp för en sekund. Hur mycket jag än hatade att erkänna det så log det någonting i det Jim sa. 
Istället för att bråka såhär tycker jag att vi enar oss mot Robert och tar reda på vad hans motiv var och vad Morten har med det hela att göra är du med mig, frågade Jim mig.
Visst, sa jag överrumplad av dagens händelse.
Vid skymningen begav sig jag och Jim till Roberts hus inne i staden. Enligt Jim så låg det bara några hus därifrån. Vi hade inga avsikter att starta något slags bråk därför så hade vi bestämt oss om möjligt att bara stjuvlyssna på honom men för säkerhets skull så hade Jim tagit med sig sitt svärd och gett mig en bössa. När vi väl var framme vid Roberts hus kollade vi igenom fönstret för att se om någon var där. Oturligt nog så var det inte det och vi var tvingade att ta oss in i huset. Jim gick fram till dörrhandtaget och kände på det för att se om det var låst i huset. Lyckligtvis så var det öppet. Jim öppnade nu försiktigt dörren så att det inte skulle höras något. 
Vänta, viskade jag till honom.
Vad är det.
Om han skulle vara hemma så är risken att han upptäcker oss väldigt stor, sa jag till Jim.
Jag vet och det är exakt det jag vill.
Men du sa innan till mig att vi skulle undvika att bli upptäckta.
Ändring på planerna du förstår att detta är ett mycket mer effektivt sett att få information på, sa Jim till mig. Jag ansåg att det inte var lönt att fråga något mer för att Jim hade alltid haft ett bra argument för sina åsikter. 
När vi väl kom in i Roberts hus verkade det som om det inte fanns några som helst spår av något levande. 
Var gömmer han sig, sa Jim. Jag tänkte precis säga att det inte fanns någon poäng med att fortsätta leta. Att Robert förmodligen hade gott någon annanstans men så var inte fallet den dagen. Jag önskar än i dag att jag bara skulle ha sagt till lite tidigare. Precis när vi skulle gå så möttes vi av Robert och Morten i dörröppningen. De hade varsitt gevär. Robert lyfte på geväret och sköt mot Jim. Jag hann inte reagera. Allting hände så snabbt. I nästa sekund jag vände mig mot Jim låg han ner på golvet blödande och död. Jag kände en ilska bubbla inom mig en ilska som liknade den jag känt när min familj dog fast värre. jag siktade med min bössa och sköt Robert rakt i ansiktet. Han föll död ner till golvet. Jag tog nu snabbt Jims svärd, kastade mig över Morten och slog undan hans gevär sedan så hotade jag Morten med jims svärd. 
Varför dödade du min familj, skrek jag mot Morten.
Jag hade inget val om Jag inte gjorde det så hotade Robert med att döda mig och alla andra drängar och pigor på gården. Jag hörde nu att det började komma folk till Roberts hus. 
Skit gevär skotten måste hörts på långa väggars avstånd och snart så skulle det komma dit Poliser.
Kom sa jag till Morten och rykte upp honom från golvet. Vi sprang igenom virvlet med mäniskor till Jims hus. När vi kom in sa jag: Här är vi säkra för tillfället. 
Nästa dag så packade vi alla saker från Jims hus som vi tycktes behöva och där inkluderade pengar. Vi skulle fly om möjligt från stan så snabbt som möjligt. När vi var klara med att packa gick vi snabbt ut ur huset, gick till min brors stal och tog den häst som fanns där. I och med att vi ville ta oss ut från staden så snabbt som möjligt så tog vi inte på oss besväret att leta efter en till häst utan delade på den. Nu fanns det bara ett problem: ifall vi skulle lyckas ta oss ut ur staden var vi tvungna att ta oss förbi Stortorget. Vi hade bestämt oss för att inte rida på hästen för en vi hade kommit ut från staden för att om vi red så skulle det ge oss för mycket uppmärksamhet och det var exakt det vi ville undvika. Medan vi ledde hästen genom gatorna frågade Morten: Ja bara undrar varför du inte har försökt döda mig än trots allt så är jag den person du ville döda. 
Nej det är det inte den jag ville döda var Robert.
Vad menar du, frågade Morten.
Det var inte ditt val att döda min familj utan Robert som tvingade dig, svarade jag. 
Men jag måste fråga dig varför du ville följa med mig när vi var på Roberts gård trots allt så visste du mina avsikter. Morten tänkte precis svara när vi kom in till torget. Där var stor trängsel och svårt att ta sig fram. På en upphöjd sten stod det en präst och predikade om Kyrkan, på en annan upphöjd sten stod där en Man som predikade om att göra uppror precis som i Frankrike och stå upp för oss själva. En hade vi inte blivit upptäckta i myllret av människor och allting verkade lugnt tills en kvinna pekade på oss och skrek: Det är dem , mördarna jag såg dem fly igår polis ta fast dem. Hela folkmassan hade hört detta och nu skickade de poliser efter oss. Vi hann inte tänka vi bara svingade oss upp på hästsadeln och red rakt igenom folkmassan utan att bry oss om att vi red rakt på människor. Polisen satt nu också på hästar och red i snabb takt efter oss. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen men vi brydde oss inte huvudsaken just då var att fly från polisen. Nu tog en polis upp en bössa och sa: stannar ni inte så skjuter jag. Vi lyssnade inte och vi fortsatte att rida ändå men just då hördes de ett pang. Jag vänd mig om, Morten var träffad han föll död ner från sadeln. Jag visste att samma öde snart skulle inträffa på mig men jag brydde mig inte, jag bara fortsatte att rida. Snart så hördes det ett till pang jag kände nu en olidlig smärta i mitt ben som var tillräcklig för att få mig att stanna. När jag väl stannat och polisen var i full färd med att lasta av mig så blev allting svart. När jag vaknade såg jag att jag befann mig på ett fängelse, jag tittade ner på mitt skjutna ben och såg till min förskräckelse att det var avskuret. 
Varför kunde ni inte bara ha dödat mig, skrek jag rakt ut i luften. Jag var förtvivlad, alla människor jag någonsin känt var döda och jag var dömd för ett brott jag inte begått. Två år senare släpptes jag ut från fängelset, pank och bitter. De hade tydligen fått reda på hur incidenten gott till och släppt ut mig på förhand. Där gick jag nu på gatan med en krycka i min ena hand. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag satte mig ner på en bänk. Jag var nitton men hade redan mitt liv förstört, tänkte jag. Jag kände inte för att leva längre. Jag hittade en glasskärva,skar upp mina ådror, väntade och dog.