Etiketter

Visar inlägg med etikett Svenska. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svenska. Visa alla inlägg

söndag 8 juni 2014

Svenska tal


Poff där gick 10 år. Jag kan knappast säga att all den här tiden varit positiv. Heller inte att den varit negativ. Den har både byggt upp mig och brutit ner mig. På något sätt lyckades jag i någon måtta ändå ta mig igenom den.

Jag kommer suddigt ihåg den första dagen. Ett svagt minne av en osäker liten pojke som inte hade någon som helst aning om vad han hade framför sig. Jag kommer ihåg första gången jag fick smaka av skolmaten. Jag har dock inget minne av min första lektion vilket kanske är försåtligt. 

Under den här tiden har jag lärt mig att stå upp för mig själv och att skita fullständigt i vad någon annan tycker om mig. Jag har lärt mig att följa min egen väg och göra det som känns bäst för mig. Jag kan dock inte säga att de här lärdomarna är ett resultat av alla de tusen tals lektionerna jag gott på. Dem är ett resultat av mycket hårt tänkande och självdisciplin. 

Nu är det snart slut. Jag kan inte utrycka lättnaden jag känner i detta ögonblick. I tio år har jag väntad på detta ögonblicket. Äntligen är det jag som står här och ska få gå vidare i mitt liv och inte någon annan äldre. Nu tänker jag ta denna sommaren för att vila och fortsätta att utveckla mig själv och det kommer bli awesome. 

Allt jag kan göra nu är att blicka framåt. Jag har ingen aning om vad som väntar bakom tidens horisont. Jag vet bara vad jag vill och vad jag kan. Jag har en dröm och jag tänker till varje pris se till så att den går i uppfyllelse. Det finns inget ni kan säga för att jag ska ändra mig. Nu tänker jag avsluta detta tal med ett citat från en person jag lärt mig mycket ifrån vid namn Fronz. Don´t be a fuck. 

torsdag 13 februari 2014

Gemförelse ettbarnspoeltik och Oönskad

Jag ska jämföra inga barns poletiken i boken oönskad med Kinas ett barns poletik.

Likheter: Båda lagarna kräver limmetering av barn. Båda har förekommit på grund av en stor och snabb befolknings ökning, båda lagarna har skrivits för att spara på jordens resurser, båda lagarna har förekommit för att spara på ekonomin, om man bryter mot båda de här lagarna blir man satt i fängelse.

Skillnader, Kinas ett barns poletik är inte lika extrem som i den här boken, Kinas poletik har undantag om man t.ex bor på landsbygden och behöver fler barn för att i framtiden kunna försörja sig, I boken får man inte ha några barn i kina får man ha ett, I kina så måste man göra abort i boken som utspelar sig i England måste man lämna in sitt barn till myndigheterna för att göra dem till slavar.

Man kan kanske säga att inga barns poletiken i oönskad är som en framtida och mer extrem version av Kinas ettbarnspoletik. Jordens befolkning ökar snabbt redan nu 2014 och då kan man bara tänka sig hur snabbt den skulle öka om folk också levde för evigt. Jag tror dock personligen aldrig att man någonsin kommer kunna införa en ingenbarns poletik på samma kontrollerade sätt som i boken. Jag tror inte heller att vi inom en snar framtid kommer att kunna uppfinna en medicin som ger oss evigt liv dock något som gör att vi lever längre.

Jag använde mig av wikipedia i och med att detta är ett rätt seriöst ämne dvs att inte så många går in och ändrar faktan. Jag har även lite förkunskaper så om det skulle vara något som inte skulle stämma på wikepedia kan jag lätt se det.






http://sv.wikipedia.org/wiki/Ettbarnspolitik

torsdag 16 januari 2014

Oönskdad sammfattning

Oönskad handlar om en 15 årig flicka som heter Anna. Året är 2140 och jorden håller på att bli överbefolkad i och med att man har upptäckt en ny medicin som ger evigt liv. I och med detta har man infört en lag som säger att man inte får skaffa barn såvida man inte själv slutar att ta lång liv medicinen. De som bryter mot den här lagen och skaffar barn i alla fall hamnar i fängelse och deras barn blir antingen avrättade eller skickade till olika institutioner, lagen är olika beroende på vilket land du är i. I England där Anna bor så avrättas inte oönskade utan skickas till olika institutioner. Anna är en oönskad som går på institutionen skolan Grance hall. På Grance hall får hon lära sig, sy, laga mat, naturkunskap och andra olika sysslor för att senare kunna göra nytta för de ”önskade” och bli anställd hos dem. De får även lära sig att vara känslokalla, att aldrig ifrågasätta och att aldrig ge efter för frestelser. Om dem skulle göra fel eller säga emot blir dem hårt straffade genom att t.ex få en örfil, stryk, ingen mat och i värsta fall skickas till en anstalt. Rektorn för institutionen heter Mrs Pincent. Hon har noll tolerans för misstag och tvekar inte en sekund för att straffa de oönskade. Hon asner att att hon är mer värd i och med att hon är en önskad.  Oönskade får inte ha Mr, Mrs eller ett efternamn.

tisdag 10 december 2013

Argumenterande text


Jag tycker att detta definitivt var en riktig våldtäkt och det är dels för att hon aldrig sa att hon ville ha sex med dem andra killarna men också för att hon mådde illa, killarna borde ha fattat detta. Det som stödjer de här argumenten är att hon som sagt aldrig sa att hon ville ha sex med dem andra killarna utan bara med en av dem, hon hade kräkts innan för att hon hade druckit mycket alkohol, var förmodligen full och Killarna borde fattat detta men fortsatte ändå. Vissa säger att hon borde ha fattat och hon borde gjort motstånd därför så räknas inte detta som en våldtäkt. Mitt motargument mot detta är att forskning visar på att många våldtäkts offer ofta reagerar på just på detta sättet och gör helt enkelt inte motstånd för att dem är för rädda. I och med att hon mådde illa så är det också en annan anledning att hon inte gjorde motstånd. Ett annat argument är att det förmodligen inte hade hjälpt även om hon försökt att komma undan i och med att det var tre killar so dessutom höll fast henne. 

Om hon kämpa emot så hade dem förmodligen behandlat henne värre genom att b.la slå henne. Dem börja även tafsa på henne utan hennes tillstånd. Dem borde istället väntat på att hon hade sagt att det var okej. 

tisdag 22 oktober 2013

Text om vad jag vill bli när jag blir stor


Frågan ” vad ska du bli när du blir stor” Innebär för min del vad det är jag måste satsa på 
redan nu för att uppnå i ditt liv med andra ord ett mål. Jag vet dock att det inte är så för alla men i och med att jag vill lyckas inom musiken måste jag rå satsa redan nu om jag ska ha någon chans mot den otroligt hårda konkurrensen som det finns där ute. Det hade dock inte varit samma sak om jag bara kanske skulle vilja bli en läkare. Då hade jag bara behövt satsa på skolan så skulle allt ordna sig. Jag tror personligen att den här frågan väcker så starka känslor för att den är väldigt personlig. Dina drömmar och mål går väldigt mycket hand i hand med din identitet och det säger mycket om vad du är för person och vad du har för självförtroende. T.ex om en person som säger att hen vill stå i en korvkiosk när den blir stor har förmodligen väldigt mycket sämre självförtroende än någon säger att hen ska bli en världskänd skådespelare i Hollywood. Jag tror att vi kan vända på den här frågan så att den inte blir lika jobbig genom att istället fråga mer om vad man ska gör på gymnasiet och ställa frågan så att den är mer nära.

När jag blir stor så vill jag ”lyckas med musiken” så att säga. Det jag menar med det är att bli signad på ett relativt stort skivbolag och tjäna tillräckligt mycket pengar på det så att jag kan försörja mig själv och sedan jobba mig upp så långt det går därifrån. Jag tror att många personer som kommer från betydligt sämre omständigheter inte har riktigt samma dröm. Jag tänker då på barn å unga vuxna som kommer från fatiga länder i t.ex Afrika som knappt har råd med utbildning. För dom handlar det nog mer om att överleva därför har dem förmodligen inte riktigt högt satta mål som en del naiva personer i väst världen. Sen är det självklart att det finns personer som inte har så mycket pengar eller resurser som drömmer om att bli stor skådespelare. Lika självklart är det att personer som har en familj som lever gått och har bra med pengar bara vill leva ett enkelt liv och prioriterar andra saker än karriären. Det beror helt på vad du är för person. 

onsdag 22 maj 2013

Krönika om Dialekter

Varför dömer man hur smarta folk är utan att nödvändigtvis känna dem baserat på deras dialekt? T.e.x jag är nästan säker på att om man skulle utföra ett experiment där man satte en norrlänning, en skåning och en stockholmare i samma rum och man skulle peka ut den som var smartast av dem och det ända man hade att gå på var deras tal så hade vem som helst pekat ut stockholmaren som den smartaste och skåningen som den dummaste. Då kan man fråga sig vad beror detta på? jag kan personligen tänka mig att när man tänker på skåne så ser många framför sig en bonde på landet och när man tänker sig en stockholmare så ser man framför sig en statsbo med hög utbildning. Man kan nästan jämföra skåne med USAs texas vilket man också ofta relaterar till bondar det vill säga ”rednecks” Jag är så trött på detta. Bara för att man pratar en speciell dialekt så anses man antingen vara mindre smart eller att man man är en bonde så att säga. För det första. Det finns ingen logik att man har anorlunda IQ beroende på vilken dialekt man pratar och även fast man skulle vara en bonde så betyder det definitivt inte att man är mindre smart eller har sämre utbildning. Jag slår vad om att en politiker aldrig skulle kunna göra det jobb en bonde gör dagligen och en bonde har definitivt mer utbildning en någon som jobbar i kassan ändå så tänker man naturligt att någon som jobbar i kassan är smartare. Det är så dumt. Själv pratar jag relativt neutral dialekt. Mina morföräldrar kommer frän östra götaland och min pappa reser mycket och har med tiden fått en neutral dialekt även fast mina farföräldrar pratar rätt grov skånska. Jag bor även i Lund och jag har hört många stockholmare som nästan har sagt, aha du är från Lund då är du okej. men hade jag t.e.x sagt att jag var från malmö eller eslöv så hade svaret kanske varit annorlunda för att dialekten är mycket grovare även fast malmö egentligen är en större stad. Anledningen att Lund är mer accepterat tror jag är för att många människor åker hit för att studera, därför har vi fått influenser från fler dialekter sen är det första folk tänker på när man säger lund ofta universiteten, skolorna och studenterna vilket anses vara mycket högre status än just det här ”bondesamhället” så att säga. Jag tror personligen att vi hade levt i ett mycket mer rättvist samhälle om alla hade pratat samma dialekt. Då hade man inte kunnat döma en person på den biten i alla fall. Samma sak om vi hade haft ett gemensamt sråk som alla pratade och varför inte ett gemensamt land som alla både i. Då hade det inte funnits några länder eller krig att dö för. Jag förstår dock att detta är en omöjlighet. Man kan inte tvinga folk att prata eller vara på ett specifikt sett. Det är samma sak med kultur och religion. Det är ofta så många krig startas, man försöker att tvinga på folk en religion eller ett sätt att vara på. Det man ändå kan tänka på är att man ska vara mer öppen, inte döma folk beroende på deras utseende eller dialket utan för hur dem faktiskt är som personer. Det hade i alla fall varit ett steg i rätt riktning.

tisdag 20 november 2012

Läs logga 1 kommer strax fler


Min klassiker är en uppföljare på dem tre musketörerna och utspelar sig ungefär tjugo år efter och man får se huvudkaraktären i den föra boken och denna, Artajan som 40 åring. Han har fott i uppdrag av frankrikes nuvarande guvernant, Mazarin att samla ihop sina forna följeslagare. mazarin är den som för tillfället styr Frankrike, den rättmätige kungen är bara cirka 8 år och är inte förmögen att styra landet än men han ogillar som resten av frankrike Mazarin väldigt mycket. Den föra ledaren anser många var mycket bättre. 

onsdag 24 oktober 2012

Svenska deckare


Varför var det tvunget att hända igen? Allt hårt arbete, alla långa timmar var nu helt värdlösa. Jag kokade fortfarande av ilska när jag tänkte tillbaka på gårdagen. Du är nu avskedad!!! hade de sagt. Jag förstod fortfarande inte varför. Jag var en bra polis och det visste de, så varför? De hade sagt att det hade med mitt instabila humör och mitt ständiga drickande att göra. Jag hade väl rätt att belöna mig själv efter en hård dags arbete!!! och skulle jag inte ha rätt att  ge tillbaka när någon gav mig skit? Tydligen inte. I alla fall så satt jag här nu, arbetslös, full och jävligt förbannad men det fanns inget jag kunde göra. Ingenting!!!! Om bara ett par veckor skulle jag inte ha råd att betala hyran för min lägenhet så jag var tvungen att hitta ett jobb. Det spelade mig ingen större roll vilket. Så länge jag hade råd till att ha ett ställe att sova så var jag nöjd.

Jag reste mig nu för att ta en promenad, mest för att rensa tankarna. Klockan var tio på kvällen och det var en tisdag så det skulle förmodligen inte vara så mycket människor vilket var skönt,  jag ogillade nämligen att gå när det var mycket folk ute. Jag kom nu ut ur trapphuset och började att gå mot parken. Allting var tyst och stilla och jag kunde äntligen slappna av. Jag hade nu kommit fram till mitt mål och bestämde mig för att sätta mig ner på en bänk. Om det inte var för att jag var ute hade jag enkelt kunnat somna. Jag hade precis tänkt resa mig upp för att gå tillbaka när jag hörde ett skrik. Jag tänkte först att det bara var vinden men när jag hörde det igen bestämde jag mig att gå dit och undersöka saken. Alkoholen som jag hade druckit innan hade gjort mig sömnig och allt jag ville var att sova men jag var tvungen att se efter vad detta var. Jag hörde skriket ytterligare en gång och gjorde ett försök att springa. Jag fick håll efter bara någon minut men fortsatte ändå. När jag kom fram till den plats jag trodde att skriket hade kommit ifrån verkade allting först normalt. så det var bara en inbillning, tänkte jag lättat. Jag tänkte precis bege mig tillbaka när jag såg det, en liggande kropp! Jag sprang fram till den och bad att det inte skulle vara försent. När jag kom fram satte jag mig på huk och vände ansiktet uppåt. Det var en kvinna i 30 års åldern. Fast än hon var alldeles blek kollade jag hennes puls. Den var alldeles stilla och  det var nu klart att hon var död. Det slog mig nu att mördaren mycket väl fortfarande kunde vara i närheten och att utan att tveka skulle kunna döda alla vittnen. Jag reste mig hastigt upp och sprang allt vad jag kunde ut från parken, in i staden och tillbaka till min lägenhet. Jag borde vara arg. Arg på mig själv att jag inte hade hunnit till platsen i tid men så var inte fallet och det spelade ingen roll hur mycket jag förnekade det. Allt jag kände var lättnad. Hade jag kommit till platsen tidigare hade jag också mycket väl kunnat ligga där, död på marken.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att slänga mig ner på soffan. Efter det som hade hänt var jag väldigt trött men jag var tvungen att lugna ner mig lite innan jag gick och la mig. Imorgon skulle jag anmäla det som hade hänt. Så snart som tanken hade slagit mig insåg jag att detta även kunde användas som en möjlighet. Om jag spelade mina kort rätt skulle jag kanske kunna få mitt gamla jobb tillbaka. Allt jag behövde göra var att be på mina knän om en chans till och säga saker som att jag lovar att bättra mig osv. Plötsligt fylldes jag av ett välbehag. Snart skulle allting vara bra igen, tänkte jag.

Nästa dag gick jag upp cirka klockan 6.00. Det fanns ingen tid att förlora. Jag hade bestämt för att jag skulle gå direkt till min gamla polisstation och raportera om fallet. Jag tog nu god tid på mig på mig att göra mig i ordning inför vad som komma skulle. Allting  var tvunget till att vara perfekt. Klockan åtta gav jag mig iväg. Jag kände adrenalinet pumpa, detta var dock någonting jag hade lärt mig att hantera. Efter tio år i den här branschen var det ett måste. Jag var nu framme. Jag stannade framför dörren, tog ett djupt andetag och gick sedan in. I receptionen sa jag att jag behövde träffa poliskommissarie och betonade att det var ytterst viktigt. Jag blev först nekad men jag gav mig inte och efter vad jag tror var efter 20 min argumenterade fick jag äntligen min vilja igenom. Jag gick nu in till hans kontor, satte mig ner och började att vänta. Jag hade inte räknat med att han skulle vara där. Inte heller att han skulle komma dit efter mer än kanske 30minuter men det gjorde mig ingenting. Om min plan skulle gå i lås skulle det vara värt mödan. Efter ungefär en timme ryckte det i dörrhandtaget och det var ingen mindre än min gamla chef, kompanion och vän poliskommissarie Göran.
-Va fan håller du på med! Att du bara vågar komma hit efter allt som har hänt. Vad det än är du är här för, säg det snabbt jag har viktigare saker att göra än att slösa tid på dig.
-Jag här för av två olika andledningar. Till att börja skulle jag vilja anmäla ett brott och för det andra är jag här för att ta mitt jobb tillbaka, sa ja lugnt
-Ta ditt jobb tillbaka, röt Göran och om det inte var för att jag avbröt honom så skulle han förmodligen starta ett stort bråk.
-Om du bara låter mig tala till punkt. Igår kväll när jag var ute och gick hörde jag ett skrik. Jag skyndade mig allt vad jag kunde till platsen där jag trodde var det hade kommit från och såg en död kropp med andra ord. Vi har en mördare lös och jag tänker hjälpa er att hitta denna person om det så kostar mitt liv. Jag kommer även att göra det utan någon som helst lön fast på ett vilkor.
-Vad för vilkor? frågade Göran.
-Att om jag lyckas så får jag min vilja igenom och får mitt gamla jobb tillbaka.
-Varför inte, men du har glömt att tänka på en sak, sa Göran.
-Vadå?
-Allt du säger nu kan bara vara en stor fet lögn. Vi har faktiskt inte sett kroppen än. Jag insåg nu mitt stora misstag. I min stress igår glömde jag att gömma kroppen och den kunde mycket väl vara borta.
-Följ med mig till parken så lovar jag att den är där, sa jag med ett fejkat lugn.
-Kör till, sa Göran och så begav vi oss.
Medan vi gick kände jag hur jag blev allt mer nervös. Om mördaren hade gömt kroppen så var jag körd. Vi gick nu in i parken och närmade oss alltmer vårt mål. Varför anmälde jag inte bara inte händelsen direkt, tänkte jag argt. Vi var nu framme och jag tror aldrig jag känt än sån lättnad i hela mitt liv. Den låg kvar.
-Där ser du! jag talade sanning.
-Ja jag ser det men varför anmälde du inte händelsen direkt via mobilen? Hade du gjort det hade vi kanske redan kunnat vara på väg mot att fånga mördaren. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag insåg nu att jag enbart var driven av egoistiska skäl.
-Jag var stressad och rädd. Det är inget jag är stolt över fast det är det som är sanningen. Mördaren kunde fortfarande vara i närheten.
-Jag förstår, sa Göran med en tom blick. Varför var han så tyst, tänkte jag.
Ska vi sätta igång och arbeta, frågade jag?
Mm, svarade han.
-Vad är det med dig! Du ser ju aldeles blek ut.
Varför betedde han sig så konstigt, tänkte jag när jag såg honom ta upp pistolen. Jag gjorde det första som kom till mitt huvud. Jag hoppade på honom och i samma sekund som jag slog omkull honom hörde jag en smäll. Det kändes som om tiden stod stilla och jag bad att skottet bara hade kommit rakt ut luften. Så var dock inte fallet. Han hade råkat avfyra skottet i ren hast mot sig själv  medan jag hoppade på honom. Hur kunde turen ha vänt så mycket mot mig, tänkte jag. Om jag anmälde händelsen skulle jag definitivt vara misstänkt. Ska jag anmäla det som hade hänt och riskera att bli dömd eller fly och lämna allt bakom mig. Det var ett hoplöst beslut och jag kunde inte bestämma mig. Om jag anmälde händelsen var jag åtminstånde ärlig och i samma stund som jag insåg det var det ett enkelt beslut. Den här gången gömde jag båda kropparna, ringde polisstation via mobilen och sa som det var.  

-Så du är säker på att det var Göran som gjorde det, frågade polisen som satt framför mig. Jag hade aldrig sätt henne förut så hon var förmodligen väldigt ny.
-Varför skulle han annars försöka skjuta mig?
-Är du säker på att skottet var riktat mot dig? Det kunde mycket väl ha varit någon annan i närheten.
-Nej det är jag helt säker på att det inte var. Hade det varit det skulle jag dels ha märkt det men Göran skulle också ha varnat mig.
-Jag förstår, sa hon medan hon antecknade.
Gläntan i parken där de båda fallen hade inträffat var nu avspärrad och ett antal poliser var nu där och försökte reda ut saken.
-Det var allt för idag. Fram tills situationen blivit klarare måste jag be dig att stanna här på stationen.
-Men jag har inte gjort något, skrek jag och satte mig upp.
Två poliser kom nu från sidan och höll fast mig.
-Göran var mördaren, jag förstår inte vad ni håller på med. Ni har inget rätt att göra så här! Desto mer jag skrek desto mer insåg jag att det var hopplöst. De var övertygade om att jag var den skyldige. Jag hade gjort det rätta så varför gjorde de så här mot mig och då kom det. argumentet som skulle kunna rädda mig.
-Om jag var den skyldige varför skulle jag anmäla detta brottet!
-Du missförstår situationen, sa polisen som hade förhört mig. Vi har tillfället ingen aning om du talar sanning eller ljuger. Vi borde få svaret imorgon. Jag nöjde mig med det svaret.

Jag fördes nu till en liten cell. Jag såg ingen anledning till att kämpa emot. När cellen låstes satte jag mig ner med en suck. Jag kunde fortfarande inte förstå att han hade gjort det. Han hade alltid oavsett vilken situation försökt att göra det rätta och trots allt detta hade han nu inte minst  mördat en person utan försökt att mörda mig! Jag kunde ändå trösta mig med att jag förmodligen skulle gå fri imorgon. Så fort de kollade fingeravtrycken på pistolen skulle de se att jag aldrig hade rört den. Jag skulle dock aldrig få mitt jobb tillbaka. Inte heller få svar på vissa frågor. Allt jag kunde göra var att leva vidare.







måndag 11 juni 2012

Test text till svenska.


Året är 10050120000. Mitt liv var som vanligt fram tills den där dagen då min Gode vän Leif sa att jag skulle möta honom hemma hos sig. Han sa att det var ytterst brådskande och att det inte fanns någon tid att diskutera varför jag skulle komma över. Jag läste i tidningen att vår Världsledare nu hade slagit ännu en pakt med en annan värld. 
Nu var det snart dags att gå. Jag undrade vad det var han tänkte visa och varför han hade varit så stressad. När jag väl var framme vid hans lägenhet knackade jag på dörren. Det dröjde ett tag innan han öppnade. 
-Jag har fått stryka många saker idag bland annat skippat jobbet så det är bäst att du har en bra anledning att kalla över mig så här, sa jag bestämt.
-Kom in nu snabbt. Det är inte säkert att prata här ute, viskade han. Jag gjorde som han sa och när jag väl var inne låste han dörren och sedan gick vi in till köket. 
-Berätta nu vad var det du ville, frågade jag.
-Har det någon gång slagit dig varför solen har kunnat skina så länge som den har gjort? frågade han.
-Jag antar att det är för den här pakten mellan jorden och de andra världarna, svarade jag.
-En pakt! sa han och började skratta.
-Det trodde jag också men så började jag forska och det är det jag 
tänker visa dig idag. Han gjorde sedan en gest mot mig som visade att han ville att jag skulle följa honom. Han öppnade nu en lucka som han sedan gick ner genom. Jag följde efter honom. När vi väll var nere stoppade han mig och larmade sedan av källaren. Sedan så gick han mot en vägg. Han tryckte på en knapp som gjorde så att väggen gled upp. När den väl var öppen såg jag både Människor och andra varelser från de andra världarna. 
-Vad ska det här föreställa, frågade jag. 
-Mitt hem har varit högkvarter för rebellerna som ska störta människornas herravälde, sa Leif. 
-Varför då jag menar varför vill störta människornas herravälde?
-Allting du sett omkring dig, allting som media har försökt lura i dig har varit en lögn, sa Leif.
Vi ska nu vissa dig sanningen, sa en av varelserna och sedan blev allt svart. 
När jag vaknade befann jag mig utomhus. När jag tittade upp såg jag en gigantisk byggnad. Den störta jag sett och utan att vilja det drogs jag mot den. Jag flöt bara rakt igenom väggen och när jag väl var inne såg jag hundratals Varelser som stod i hundratals köer. Längst fram i köerna stod en Människa. 
-Ni är alla här för att offra er för att behålla ordningen i den här världen och vi är mycket tacksamma för er uppoffring. En varelse försökte göra motstånd men blev nerskjuten av ett gäng vakter. Nu blev varelserna tvingade framåt och när de väl var längst fram i kön tog den människa som stod framför fram något väldigt litet. Det såg ungefär ut som en kapsel. Sedan öppnade de den och varelserna tinade bort. Vad var det här för något. Det kändes alldeles för verkligt för att vara en dröm men för overkligt för att kunna vara verklighet. Jag förstod ingenting. Jag försökte gå fram för att hindra det som pågick men stoppades av en kraft.
Flera timmar senare när massakern var över kändes det som att jag drogs iväg. Bort från den här världen, ut rymden och tillbaka till min kropp. 
-Förstår du nu, sa Leif.
-Vilka är ni och vad var det där som jag precis såg? skrek jag. Jag var så förvirrad så att jag inte kunde kontrollera mig längre.
-Det var sanningen. Media har försökt att dölja det i många år men jag tog kontakt med de här personerna från andra världar och såg sanningen och bildade den här organazionen, Z.
Men varför slaktade de alla de där varelserna? darrade jag. 
-Media ville få oss att tro att vi får energi från deras atmosfär och att den på något sett har energi som kan få vår sol att slå längre. Detta är förstås en lögn. Du förstår för ungefär tusen år sedan och solens undergång var nära var man desperat att hitta ett sätt att överleva. Man kom på ett sätt att telleporterra till andra världar och man gjorde undersökningar som visade att de flesta varelserna från de här världarna bestod av en slags energi som vi kunde använda till solen. Man förklarade snabbt krig utan att berätta för resten av planeten och vann överlägset. Efter det förslavade man varelserna och startade de här fabrikerna, berättade Leif.
-Men varför inte bara flytta till dem här världarna, frågade jag.
-Därför att man har något värdefullt gömt på Jorden. Något som inte går att transportera. Vi har inte riktigt en lyckats att ta reda på vad, sa en varelse vid namn Emrys.
-Detta är den bittra sanningen och du kan nu antingen bli dödad här och nu eller gå med oss, sa Emrys. Mitt val var självklart men just som jag skulle svara jag hörde jag en smäll. 
Det har hittat oss fly, skrek Leif och blev sedan sprängd i bitar.  
-Skit de har Parasitbomber, sa Emrys och öppnade sedan en dörr från det hemliga rummet. Jag följde efter honom och sedan sprang vi och de andra varelserna genom en gång. När vi väl var framme vid slutet av gången såg jag en kapsel och det var inte vilken kapsel som helst utan den största jag någonsin sett. Vi hoppade alla på kapslen. En varelse skrek, nej! och knuffade sedan av Emrys från kapseln. Han sprängdes i luften. 
-Hur kunde du se att han hade en parasitbomb på sig, frågade jag varelsen som hade knuffat av honom medan kapseln flög iväg. Jag tänker inte berätta om min förmåga för en Jordbo, svarade han ilsket. Jag förstod att de här varelserna höll mycket hat mot människorna så jag startade inte ett bråk. 
-Förberedd för teleportering nu! sa en av varelserna och sedan blev allt återigen svart.
När jag vaknade befann jag mig i en cell. Leif var en jordbo så varför höll  de mig fången. Efter ett tag kom en Varelse och besökte mig. Han sa att de skulle förstöra solen och att det skulle ge mänskorna vad de förtjänade. Jag blev självklart förkrossad av det här. Jag skulle aldrig få se min bror igen eller min familj igen. 
MIn bror, Johannes hade alltid haft speciella förmågor. Han drömde ofta drömmar om jordens undergång. Ingen tog hans varningar på alvar förstås men jag antar att om vi hade gjort det så skulle människo rasen kanske överleva. Det fanns inget jag kunde göra fångad i den här cellen. Inget.

måndag 23 januari 2012

Diskussions frågor

Jag tycker att min bok är en ungdomsbok för att den är betecknad med hcg, för att den tillhör genren fantasi som är väldigt populär bland ungdomar och för att det händer saker hela tiden det vill säga att den är skriven med högt tempo.
En bra bok ska vara intressant, ha ett högt tempo dvs vara spännande, ha häftiga miljöer och intressanta karaktärer. Jag tycker att min bok, Arvtagaren har allt det här för att även fast den är drygt 900 s lång så blir den aldrig seg. Det är hela tiden någonting som händer och det tycker jag personligen mycket om, miljöerna är också väldigt häftiga och karaktärerna är både intressanta och mystiska. 
Jag tycker att författaren Paolini lyckas med att ge läsaren en bra bild av miljön vilket kanske beror på att det är en serie dvs att man har haft lång tid på sig att identifiera miljön.   Orden är inte särskilt svåra och man kan utan problem läsa boken. 
Min bok följer dramatiks kurven eller vad man nu ska kalla det för utom i början den börjar nämligen mitt i en strid. Striden håller på ett tag och sedan så går kurvan neråt. Jag personligen gillar när författare börjar mitt i en spännande historia. 

torsdag 19 januari 2012

Discusiones frågor

Jag tycker att min bok är en ungdomsbok för att den är betecknad med hcg, för att den tillhör genren fantasi som är väldigt populär bland ungdomar och för att det händer saker hela tiden det vill säga att den är skriven med högt tempo.
En bra bok ska vara intressant, ha ett högt tempo dvs vara spännande, ha häftiga miljöer och intressanta karaktärer. Jag tycker att min bok, Arvtagaren har allt det här för att även fast den är drygt 900 s lång så blir den aldrig seg. Det är hela tiden någonting som händer och det tycker jag personligen mycket om, miljöerna är också väldigt häftiga och karaktärerna är både intressanta och mystiska. 
Jag tycker att författaren Paolini lyckas med att ge läsaren en bra bild av miljön vilket kanske beror på att det är en serie dvs att man har haft lång tid på sig att identifiera miljön.   Orden är inte särskilt svåra och man kan utan problem läsa boken. 
Min bok följer dramatiks kurven eller vad man nu ska kalla det för utom i början den börjar nämligen mitt i en strid. Striden håller på ett tag och sedan så går kurvan neråt. Jag personligen gillar när författare börjar mitt i en spännande historia. 

onsdag 23 november 2011

Storyline

Kapitel 2.
Jag vaknade med ett ryck. Jag hade vandrat hela dan mot Roberts gård och var både trött och hungrig efter dagens prestation. Därför hade jag bestämt mig för att slå lägger för natten. 
Vad var det där för ljud, tänkte jag. Som jägare var jag bra på att identifiera ljud så om jag bara kunde höra det en gång till så skulle jag nog kunna räkna ut vad det var som hade låtit. Jag hörde ljudet igen. Det kom närmare och närmare. Jag blundade och försökte att fokusera på det jag hade hört. Det lät som att något djur slog ner och dödade ett byte. I och med att ljuden lät som om det bara var några meter därifrån bestämde jag mig för att gå därifrån och fortsätta min vandring mot Roberts gård. Även fast det var mitt i natten så kunde jag inte riskera att bli upptäckt av rovdjuret, särskilt inte om det var en björn. Jag släkte brasan jag hade tänt innan jag hade gott och lagt mig, packade ner filten jag sov under och begav mig iväg. I bästa fall så skulle jag vara hemma hos Robert innan gryningen. Jag gick i snabb takt ihop om att hålla mig varm. I och med att hösten snart skulle vara över och låta vintern ta dennes  plats så var det säkert flera minusgrader. 
När jag hade gott ett tag så hade jag kommit till en väg. Detta betydde att jag bara var någon timme iväg från Roberts gård. 
Äntligen! tänkte jag. 
Medan jag gick på den lilla väggen tänkte jag tillbaka på mitt första minne av Robert. Jag var bara drygt fem vintrar då. Far och Robert hade bestämt sig för att samarbeta och dela på på maten de lyckades skrapa fram. På den tiden så var båda fattiga och det skulle öka deras skans att  överleva från svält. I alla fall Robert skulle komma på besök till oss för att diskutera med far hur de skulle dela upp deras råvaror. Jag var ute på gården och lekte med min bror Jim när jag först såg honom. Han kom till vår gård, ridande på en häst. Han var ganska kraftig trots att han inte han heller hade särskilt mycket mat på den tiden. Han hade svart, spetsigt skägg, en hat på huvudet, en brun läderväst och ett par byxor gjorda av tyg. När han steg av hästen så hälsade han på mig och min bror. Jag hälsade tillbaka glatt men min bror Jim var mer kritisk. Han tyckte aldrig riktigt om Robert. På den tiden visste jag inte varför jag var bara ett barn så jag var inte så insatt. Jim sa att det var sådana som han som slog, misshandlade sina drängar och pigor. Jag vet visste inte på vilka grunder han anklagade Robert. Det ända jag visste var att de aldrig så mycket som tittade åt varandra.
När Robert, far diskuterade i vårt trähus brukade jag och Jim stå utanför och tjuv lyssna.  Inte för att det de sa intresserade oss något särskilt utan för spänningens skull. När det var klara med sina förhandlingar brukade de alltid fira med ett glas öl. Robert var alltid snäll mot mig. Om far var ute i något ärende och Robert var hemma så brukade han alltid passa mig. Så här höll det på i flera år framtill en dag. Robert knackade på vårt hus. När han kom in berättade han för far att han inte ville samarbeta mer.
Nu har jag blivit rik så jag tjänar inte på att samarbeta dig längre, sa han till far och det bröt ut till en våldsam diskussion. Bråcket slutade med att Robert gick där ifrån och smällde dörren efter sig. Han kom tillbaka nästa dag och bad om förlåtelse. 
Det är inte du som ska be om förlåtelse, Robert utan jag, sa far.
Vi kommer på ett sätt att klara oss själva.
Är du verkligen säker, frågade Robert chockat. 
Ja, sa far och sedan så var de två männen vänner igen och var det ända till fars död. Nyheten skulle vara svår för Robert att höra.
Jag vaknade ur min trans med att jag kände något på min axel. Jag tittade upp. Det var den första snön som hade kommit. Nu hade vintern börjat på alvar och det skulle krävas mycket för att klara den. 
Nu hade solen börjat att gå upp. Jag skulle snart vara framme vid Roberts gård och tur var det. Jag hade knappt någon känsel i både mina fötter och händer. Nu hade jag kommit fram vid en grind. När jag hade passerat den så skulle jag vara inne på Roberts mark. Jag öppnade den och fortsatte att gå. Jag kunde snart se ett hus. Huset var mer en tre gånger så stort och tre gånger så fint som mitt gamla. När jag var bara några meter från huset möttes jag av en pigga som precis skulle börja dagens arbete. Hån såg trött och bitter ut och hade en enkel och smutsig klänning på sig. 
Jag frågade: Arbetar du här.
Hon nickade till svar.
Jag söker Robert. Vet du var jag kan hitta honom, frågade jag henne. Det tog några sekunder innan pigan sa något men tillsist så sa hon ansträngt: Robert önskar inte att se någon just nu sedan så sprang hon iväg som om själva satan var efter henne. Jag fattade inte riktigt vad som hade gjort henne så himla rädd. I vilket fall som bestämde jag mig för att sova utanför huset fram till att Robert vaknade. Enligt far så hatade han att bli väckt. Jag tog nu upp min filt ur mitt bylte, använde byltet som en kudde och somnade.
När jag vaknade så verkade det som om hon det var mitt på dagen. 
Varför hade ingen väckt mig, undrade jag och reste mig. Nu skulle jag gå in i huset för att prata med Robert. Jag skulle precis knacka på dörren när jag hörde en röst bakom mig.
God morgon eller rättare sagt god eftermiddag, Sten. Det var Robert som pratade.
Varför väckte du mig inte tidigare, frågade jag surt.
Ja men du låg ju så bra där i leran, flinade Robert glatt. Jag stannade upp för en sekund. Kunde det som Jim sagt om Robert verkligen vara sant. 
Skämt åsido, förklarade Robert lugnande.
Så vad har fört dig hit, frågade Robert.
Det är inte lätt att säga det här men jag tycker att du borde veta. Jag samlade mig för en sekund. Min familj är död. De dog i en eldsvåda. Robert slutade att le för en sekund och lät de sorgliga nyheter sjunka in.
Hur dog de, frågade han med en tom blick.
De dog i en eldsvåda, svarade jag med klumpen i halsen.
Jag är glad du berättade för mig men du hade inte behövt ta dig hela besväret att ta dig hit, sa Robert.
Det är inte den ända anledningen att jag kom hit, svarade jag.
Fortsätt, sa Robert.
Jag kom hit för att bli dräng. 
Varför vill du bli det, jag menar det hade räckt med att fråga om du kunde bo här så hade jag sagt ja, sa Robert.
Jag kom inte hit för att få mat och husrum utan för att få pengar till att hämnas min familj, svarade jag rakt på sak.
Men du vet att jag inte kan erbjuda dig så mycket pengar hur mycket jag än skulle vilja det och föresten varför åker du inte till staden för att arbeta där. Jag är säker på att de kan erbjuda dig mer pengar än jag.
Du vet att jag hatar staden mer än något annat och det är inte några vapen jag behöver pengarna till, svarade jag.
Vad är det du behöver dem till då, frågade Robert.
Till att köpa information, svarade jag.
Jag förstår fortfarande inte varför du inte vill jobba i staden men om du vill jobba här så mycket så kan jag väl inte säga nej med andra ord du får jobbet.
Tack, sa jag kort.
Men jag kan redan nu informera dig om att arbeta här som pigga eller dräng inte är lätt. Du kommer att få gå upp tidigt på morgonen och arbeta utan några större raster fram till sent på kvällen, sa Robert.
Jag bryr mig inte, så länge jag får betalt så är jag nöjd.
Kör till då. Du får betalt en gång varje månad. Jag kan ge dig lite extra betalt trots allt så vill jag också sätta dit vem det en var som satte eld på ditt hus, svarade Robert och skickade iväg mig till mitt första arbete, hugga ved. Han visade mig till vedhuset. Det var väldigt stort, i alla fall om man jämförde med det huset jag hade på min gamla gård.
När jag kommer tillbaka om drygt två timmar ska du ha huggit ner all den här veden, sa Robert bestämt. Det var väldigt mycket ved. Förmodligen så pass mycket att det var orimligt att man skulle kunna klyva den på två timmar men jag brydde mig inte. Detta var ytligare ett steg för mig att hämnas min Familj.
Okej, sa Jag och började att arbeta.
Om inte varenda vedklase är kluven så får du ingen middag, sa Robert barskt och sedan så gick han iväg. Han var hård men jag visste att det bara var hans sätt att få mig att arbeta hårdare och effektivare. Jag tog ner vedklasarna en efter en, klöv dem alla på första försöket och var på god väg att hinna med det Robert hade sagt att jag skulle göra därför bestämde jag mig för att vila för en sekund. Jag visste att det var olämpligt att vila på arbetes tid så jag återgick snart till mitt arbete. Snart hade det börjat att skymma. Det märktes verkligen att det var vinter. När två timmar hade gått traskade Robert fram till mig för att kolla om jag var klar med mitt arbete. Snön knastrade under hans stövlar när han gick. 
Hur har det gott, frågade han. Han såg väldigt stressad ut. Förmodligen skulle han till något möte av något slag.
Bra, svarade jag. Robert gick till vedhuset.
Bra jobbat, du lyckades klyva varenda vedklave, sa han till mig. 
Fram tills det är middag så får du mocka stallet, sa han och gick iväg.
När det hade blivit dags för middag så hade jag fått veta av den andra drängen, Morten att vi pigor och drängar inte fick äta med familjen utan fick bara gå in till huset för att hämta mat. Morten var ganska så mager, verkade inte vara särskilt stark och hade blont, kort hår. 
När jag hade tagit mat från huset så gick jag in till den lilla stugan där jag skulle sova tillsammans med Morten. När jag satte mig ner så granskade jag vad det var jag hade fott att äta. Det var fisksoppa. När jag började att äta så kom Morten in som också hade tagit fisksoppa från huset. Vi började snabbt att prata om både hur det kom sig att vi arbetade som drängar och planer på framtiden och så vidare. Tydligen så hade Morten jobbat här hos Robert enda sedan han var tretton. Han hade inte direkt någon plan på framtiden, han men att han ändå ville komma bort från gården, kanske jobba i stan han visste inte riktigt. Själv berättade jag för honom anledningen till att jag blivit dräng, att min familj hade blivit mördad i en eldsvåda och att jag tänkte hämnas vem det än var som hade gjort det.
Men det förklarar fortfarande inte varför du jobbar här på gården, sa Morten med mat i munnen.
Jag behöver pengar för att kunna få tag på både vapen och information, sa jag kalt.
Så du tror att du kan skaffa pengar genom att jobba som dräng. Skaffa ett liv, skrattade Morten.
Men Robert sa faktiskt att han skulle ge mig lite extra lön om jag jobbade på bra och att han dessutom själv ville sätta dit vem det nu var som hade mördat min familj, sa jag surt.
Tänk lite idiot. Om Robert verkligen skulle vilja sätt denne mördare så skulle han gett dig pengarna och åkt iväg med dig till stan och om du verkligen skulle vilja ha pengar så ska du åka till stan, sa Morten hånfullt. 
Men varför sa då Robert allt det där han sa, frågade jag och kom och tänka om allt det där som min bror sa om Robert verkligen var sant.
Är inte det självklart. Robert vill hålla kvar dig här vid gården så att han kan få billig arbetskraft, sa Robert. 
Vad skulle han behöva det till jag menar desto fler drängar och pigor han har som arbetar under honom desto fler magar måste han mätta, frågade jag.
Jag vet inte exakt men en gång för någon månad sedan så bar jag in ved till huset men då så såg jag att Robert satt i möte med någon man och pratade om något. Först så visste jag inte vad men det verkade som om det hade en väldigt häftig diskussion nästan ett gräl. Jag satte ner veden för att tjuv lyssna.
Vänta hur såg den där manen ut, frågade jag. Det kunde trots allt ha varit min far.
Jag vet inte. Han stod vänd mot mig så jag kunde inte se hans ansikte. Han hade även en mössa på sig så jag kunde heller inte se hans hår färg. 
Men vad hade han för kläder på sig då, frågade jag som nästan blev sur över att Morten inte kunde ge mig en större bild av mannen.
Jag kommer tyvärr inte ihåg, sa han. Jag blev besviken men fortsatte att lyssna.
De pratade om någon skuld som inte Robert betalat och att han skulle meddela polisen om han inte betalade den snarast. Robert blev väldigt arg och sa: jag betalar med femtio arbetare om du bara lämnar mig ifred. 
Hur kan jag lita på det, sa den andre mannen.  
Jag ger dig två stycken i månaden. När du har fått dem så får du göra vad du vill med dem, sa Robert. Mannen gick med på det och jag förstod att diskussionen var över och att det var dags för mig att ge mig därifrån.
Men vad kan den där manen ha velat använda 30 man till, frågade jag Morten
Jag vet inte. Jag har avlyssnat Robert så ofta jag kunnat men har inte fått något svar, sa Morten. Det här verkade inte särskilt bra. Om jag skulle bli tvingad att leva som inte vet jag den där manens slav så skulle jag aldrig kunna hämnas min familj. Det fanns bara ett alternativ kvar.
Morten, jag kan inte stanna här på gården under sådana omständigheter. Jag måste ge mig iväg.
Ok men hur hade du tänkt dig att hitta din brors mördare utan att ha någon stans att sova eller att ha något att äta, frågade Morten.
Det vet jag inte jag vet bara en sak och det är att jag inte kan stanna här på gården sa jag.
När ger du dig av då, frågade Morten.
Imorgon, svarade jag.
Jag känner dig inte men likaväl som du vet jag att det är en dålig ide att stanna här på gården därför så tänker jag följa med dig, sa Morten. 
Ok men det är en lång och kall väg till staden särskilt nu som det är vinter och jag tänker inte stanna för att du är för trött för att fortsätta, sa jag till Morten.
Ok, men på morgonen får vi gå upp tidigare än alla andra och själa lite mat från skaferiet innan vi ger oss av. På den här tiden av året lär det bli svårt att hitta mat i skogen, sa Robert till mig.
Okej, sa jag och sedan så var det bestämt. Jag och Morten skulle från och med nu vara följeslagare. Jag visste inte om Mårten tänkte hjälpa mig att hitta Mördaren fast jag brydde mig inte. Huvudsaken var att jag nu skulle vara ett steg närmare att döda min familjs mördare. 
När jag var framme i staden så skulle jag besöka Jim. Förhoppningsvis visste han något. 
Tidigt nästa morgon gick jag och Morten upp och gick till Roberts hus. VI öppnade försiktigt dörren och gick till skafferiet. Allting gick exakt som planerat. När vi gick ut så andades jag ut. Nu var det bara att gå den långa väggen sedan så skulle vi vara framme i stan. Vi skulle precis gå när någon sa: så vart tror ni att ni ska gå då. Vi var avslöjade. Vände oss om. Det var Robert som stod där och han höll ett gevär.

måndag 26 september 2011

Miljögranskare Sovay

Jag tycker att boken har en spännande och bra beskriven miljö. Man fattar att det utspelar sig på 1700hundra talet i och med att de dels rider på hästar när de ska transportera sig, att de använder sig utav skjutvapen t.e.x en pistol eller ett gevär, språket de använder när de pratar t.e.x hängiven och att de sover över på ett värdehus. Man fattar även att de befinner sig i England. Jag syftar på att karaktärerna har engelska namn och att de pratar om London ibland. Jag tycker dock att ibland så kan författaren beskriva lite väl mycket t.e.x när advokatens kontor beskrivs så beskrivs alla papper och böcker och det blir lite tråkigt.

Jag tycker att miljöerna är intressanta för att de är verklighetstrogna även ibland lite kola. Jag syftar på det här universitetet som Hugh går på. Det är väldigt stort och i min fantasi så ser det lite ut som en borg.

torsdag 22 september 2011

Ordletare Sovay.

Ilning

Lantis

Plymen

Prålig

Primitivt

Ilning är någonting man känner i tänderna som kan vara ett tecken på hål.

Lantis är en man som jobbar på landet.

Plymen= ansikte.

Prålig= Ståtlig

Primitiv= outvecklat.

Jag känner en ilning i mina tänder.

MIn farfar en lantis.

Jag känner igen det där plymen.

Han är väldigt prålig.

Vilken primitiv lägenhet.

måndag 12 september 2011

Sammankopling Sovay

Sovay är en 17 årig pojkflicka som levde på 1700talet. Anledningen att hon är en pojkflicka är nog för att hennes mamma dog när hon var liten därför har hon tagit efter sin bror och sin far. Jag tycker att den här boken påminner om Robin Hood jag syftar på att Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga det gör också Sovay. Robin Hood befinner sig i England det gör också Sovay och hon använder ett skjut vapen det gör också Robin Hood. Tillskillnad från Robin Hood så är hon en flicka, hon har inte ett gäng, hon skjuter inte med pil och båge, hon bor inte i Nottingham, hon bor inte i någon skog och hon lever inte på medeltiden till skillnad från Robin Hood.